Ett långt inlägg om latin

Det är sent och jag trött men jag kan inte låta bli att skriva. Förlåt för inläggets längd, men detta är ett ämne som får mina fingrar att flyta iväg.

Idag hölls terminens sista Områdesstyrelsemötet och därefter träffade jag min studievägledare från latin, Cajsa. Eftersom jag har förstått att flera latinister läser detta så tänkte jag passa på att förtydliga: att jag sitter i Områdesstyrelsen* innebär att jag bland annat är med och bereder och fastslår områdets budget vilket i sin tur innebär att jag aktivt har medverkat till latinets nedläggning. [Konstpaus]

Problemet som jag ser det med hela debatten kring latinets vara eller icke vara i Lund är att den förs på så många olika håll och att ingen av parterna riktigt lyssnar på varandra. Att sitta i Områdesstyrelsen innebär att vara ekonomiskt ansvarig och som ekonomiskt ansvarig kan jag inte försvara att vi bedriver en utbildning som år efter år uppvisar ett minusresultat och som därmed bekostas av andra ämnen. Hur mycket jag än älskar latinet hjälper det inte att skriva kulturarv! till universitetsledningen, de vill se siffror. Resonemanget i styrelsen är alltså strikt ekonomisk. Men naturligtvis måste vi fråga oss om vi kan bedriva någon historiserande forskning om tiden innan 1800-talet i något ämne utan latin och grekiska. Och naturligtvis blir, åtminstone mitt, svar; nej, det kan vi inte. De klassiska språken har ett egenvärde i sig, men är också oändligt viktiga som redskap inom all humanistisk forskning. Skulle någon kunna tänka sig en Shakespeareforskare inte kan engelska eller en fysiker som inte kan räkna?

Men hur ska vi då få ihop allt det här; områdets ekonomiska krav och de klassiska språkens livsviktighet? Den springande punkten är studentunderlaget. För få studenter läser kurserna, och för få fortsätter att läsa mer än 10p. Inte för att språken inte lockar, för det gör de, det är svårt att komma på andra humanistiska ämnen som berör så många, men strukturen måste ses över. Är dagens höga förkunskapskrav rimliga? Skall man lägga ribban så högt på A-kursen att mer än hälften inte ens vågar skriva tentan? (Att skriva en latintenta handlar till 70 % om att peppa sig själv – man kan när som helst slå upp texterna man förväntas kunna för att testa om man kan dem, och tro mig, man kan aldrig översätta dem flytande. Men man måste våga tro att man kommer att klara det ändå när man sitter där naken utan sitt lexikon.) Hur kan man föra in en modern pedagogik? (Vårt första övningshäfte var ett femtio år gammalt skräckexemplar som byggde på principen ”studenten lär sig när studenten har fel” och som gick ut på att översätta autentiska meningar av Caesar och Cicero så korrekt som möjligt, och du behärskar inte guldålderslatin tre veckor in på en grundkurs.) Naturligtvis skall man inte förenkla det hela till inlärning av slitna sentenser, men man kanske skall tänka över vilka studenter man vill ha, och förhoppningsvis inse att man vill locka fler än vattenkammade svartklädda strebrar på jakt efter en intellektuell identitet.

Det finns så många ämnen som skulle behöva inslag av latin; historia, religion, teologi, filosofi, juridik, medicin, lingvistik och så vidare in perpetuum. Mitt eget ämne, antikhistoria, ställer inga förkunskapskrav på kunskaper i klassiska språk, men är ett ämne som bygger på källstudier. Logiken i det. Därmed inte sagt att sådana kunskaper inte premieras, men det ställs inga krav på dem.

Av alla dessa skäl, och fler därtill, var det så upplyftande att träffa Cajsa som var anledningen till att jag började skriva detta mastodontinlägg. För hon resonerar så klokt kring det hela; att vi måste förändra kursstrukturen, pedagogiken, samarbetet med andra ämnen och bortse från den klassiska stoltheten som gjorde att alla förslag till nyordning förkastades tills inget annat än pausering och periodisering återstod. Äntligen någon som lyssnar på båda sidor, för deus meus, man kan bli frustrerad av mindre än att få området att vilja föra en ideologisk diskussion och latinprofessorer att ta till sig ekonomiska argument. Så nu ska jag skriva en lista på alla mina idéer på hur man kan implementera latin och grekiska i andra ämnen, vilka kurser man kan utveckla och framförallt vilka pengar som kan bekosta det. För tre år i områdesstyrelsen har inte så mycket gjort mig frustrerad som lärt mig spelreglerna.

Så, för att avsluta med vad jag inledde med; nej, jag satt inte tyst på mötet när budgeten togs. Att reservera sig hade inte varit konstruktivt utan bara fegt eftersom jag inte hade något alternativt förslag till finansiering och ett protokollsinlägg hade möjligtvis fått mig personligen att må bättre, men hade inte gjort någon skillnad. Istället yrkade jag och Ida in en att-sats om att området aktivt ska verka för att de klassiska språken skall finnas kvar vid fakulteterna, om än i annan form. Och det är jag fullt och fast övertygad om att de kommer att göra, om vi bara samarbetar.

* Området består av de humanistiska och teologiska fakulteterna och styrelsen är deras högsta beslutande organ.