Standing on the shoulders of giants

Ni vet, vissa dagar känner man sig fylld av inspiration men gör inte så mycket vettigt (mitt vanligaste tillstånd), andra är man oinspirerad men jobbar på och får gjort och så finns det de dagar då man lyckas med både och, och idag var en sån dag. Förutom ett, okej ganska långt, avbrott för att montera cykel så har jag varit effektiv. Och lord knows att det behövs just nu eftersom tusen saker ska styras upp innan Athen. Jag älskar när man har slitit och svurit över en text hur länge som helst och sedan faller allt på plats och den hjälper en att se de historiska sambanden på ett sätt som bara det skrivna ordet kan. Hade ett sånt moment idag.

Hade i och för sig också ett moment då jag plötsligt förstod vad som får forskare att ge sig ut på helt okänd mark och det är inte alls för att upptäcka nytt utan för då slipper man relatera till allt som tidigare har skrivits. Funderar seriöst på att börja ägna mig åt någon fullständigt obskyr del av antiken och aldrig behöva hänvisa, förhålla mig till eller läsa in mig på ett forskningsläge eftersom det inte finns något.

Men nu råkar det ju vara det augusteiska jag älskar så det är bara att försöka hålla balansen när man klättrar uppför giganternas axlar. Pigmaei gigantum humeris impositi plusquam ipsi gigantes vident.