I onsdags var det äntligen dags; för första gången träffade jag min störste idol Sture Linnér. Jag, Jonas och Lina gick på hans föreläsning om Grekland under andra världs- kriget. Detta är alltså mannen som är professor i klassisk grekiska, har jobbat inom näringslivet, Röda Korset, varit biträdande generalsekreterare i FN och chef för dess tekniska hjälpverksamhet i Kongo, Dag Hammarskölds närmste man och skriver så bra om antiken att det spelar ingen roll hur trött och oinspirerad jag känner mig, det räcker att läsa en rad av Sture och jag blir åter pepp.
Sture, som har ungefär all anledning i världen att vara kaxig, inledde med att gå runt och ta alla i den nästintill fullsatta lokalen i hand och höll sedan en fantastisk föreläsning och efteråt ville applåderna aldrig ta slut så han tvangs gå in och ge ett extranummer. Jag är verkligen djupt imponerad av hans kunskap, engagemang och hur han både kan hylla det vackra i antiken och samtidigt förbli kritisk, på samma sätt som han är ödmjuk men ändå full av integritet. Nittio år gammal stod han rakryggad och berättade om fasansfulla saker, men utan att förlora tilltron på det goda i världen.
Vi sänkte medelåldern på tillställningen med cirka femtio år och efter föreläsningen stod jag och Jonas i kö, ivrigt påhejade av Lina som mest skrattade åt vår fanatism, bakom klungor av pensionärer innan vi fick en chans att prata med vår nestor som signerade våra böcker och helt spontant tittade på oss, log och omfamnade oss samtidigt, en rödhårig klassiker på varje arm. Jag har en seriös intellektuell crush på den mannen, han är den kompletta humanisten.
Bilden: Jag och Jonas, som två barn på julafton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar