Den enda sanna glädjen

Igår skulle jag bara titta lite ifall jag kanske sprang på någon fin balklänning. (Har inte haft tid att lära mig sy nej.) Det kan dock vara svårt att hitta någon som inte består av ett sidenliv med matchande kjol i persikofärgat eller chockrosa som ska bäras med to much ögonskugga och håruppsättning med små klämmor. Men i den första affären jag gick in i hittade jag en helt fantastisk klänning som när jag provade den fick mig att inte vilja gå in i någon annan affär och helst aldrig mer ta av den över huvudtaget utan istället genomföra eftermiddagens möte i satäng. Naturligtvis köpte jag den, man ska alltid gå på magkänsla när man shoppar.

Det är lite svårt att beskriva hur den ser ut, ska försöka ordna bildbevis i helgen. Men den är guldfärgad, typ lite empireveckad fast ändå figursydd och hellång. Efter en lunch med Marie gick jag till fakultetsklubben för att ha SOL-utvärderingsmöte och endlessly lovely Åsa var på plats först och jag var naturligtvis tvungen att visa min nya baby. Efter mötet var vi tvungna att titta på den igen, samt diskutera håruppsättningar och smycken och nu när vi ska ses för dagens möte kommer det att föregås av frisyrsamtal. Jag är i vanliga fall en mycket seriös studerande- representant, jag lovar.

Igår eftermiddag kände jag starkt att jag borde köpa en tiara istället för att skriva uppsats vilket jag även gjorde. Magkänslan igen ni vet. För att ni inte ska visualisera mig som en förvuxen Tingeling så rör det sig alltså om en diskret guldtiara och jag lovar att inte bära änglavingar och trollspö till. Men man ska ta alla chanser att ha tiara som bjuds, så lyder den gamla romerska sentensen.

När jag kom hem var jag tvungen att snabbt få iväg några viktiga mail innan kvällens middag och eftersom jag vid det laget hade utvecklat känslor för klänningen inte helt olikt förälskelse så kan jag ha suttit framför datorn iförd balklänning, högklackat och tiara men det är inget som jag kan bekräfta.