Livet just nu

Så här: jag tänkte att det vore spännande och utvecklande att läsa ett år på ett brittiskt universitet och ta en Master i Classics, framförallt för att få läsa antikhistoria och klassiska språk som en helhet, och inte uppdelat som här. Och för att jag skulle vilja lära mig skriva riktigt god akademisk engelska. Och ja, så klart för att jag föreställer mig att det skulle innebära att jag med Vergilius under armen skulle gå genom höstlöv på väg till föreläsningar med excentriska professorer, iförd en preppy tweedoutfit. På helgerna skulle jag åka ut till någon liten by och bo i ett stenhus med kamin tillsammans med en rufsig blandrashund som jag skulle gå långa promenader med på vindpinade hedar.

Jag pratade med Områdets internationella koordinator som i princip garanterade mig ett Erasmus-stipendie på något av universiteten vi har avtal med. Allt skulle vara betalt, bostad fixad och det enda jag skulle behöva göra var att skriva en sida om mig själv och bifoga mina betyg. A walk in the park med andra ord. Men det som egentligen är bra, men ibland lite jobbigt, med mig är att jag ganska ofta har så storslagna planer inför saker och ting. Dessutom kände jag att min romantiska vision aldrig skulle kunna förverkligas i Nottingham eller Birmingham. Så, ivrigt påhejad av institutionen, beslöt jag mig för att söka till Cambridge.

Och det mina vänner är inte en promenad i parken. Först fick man fylla i en åttasidig ansökan på online och svara på alltifrån studieambitioner till på vilket sätt jag är en god ledare och aktivt bidrar till samhällsutvecklingen. Men den gick vidare och nästa steg var att skicka in olika dokument; mina betyg, referenser från tre personer varav två akademiska och en personlig, språktest (Classics har högre krav än de flesta andra utbildningar vid Cambridge vad det gäller språkkunskaper. Men vad hade jag väntat mig, de är ju klassiker), CV, bevis på mina skills i framförallt latin men även grekiska, ett forsknings-PM samt min samlade produktion de senaste fem åren. Den är givetvis på svenska, vilket jag mailade och informerade om och min Graduate Adviser sa att det är okej om jag på minst tio sidor sammanfattar mina bedrifter. Det kunde jag leva med. Men grejen är jag hela tiden har fått olika deadlines, så igår hörde jag av mig och frågade när de egentligen vill ha mina handlingar och fick det ohärliga svaret please send them AT ONCE (the post can never be guaranteed). Detta innebär typ imorgon eftersom jag måste kopiera några papper som jag har hemma, hinna få referenser från de som har skrivit dem (och bland annat svarat på frågan how highly, by the most stringent worldwide standard, would you rate the applicant?). Så sedan igår har jag skrivit sammanfattningar och forsknings-PM och nojat mig över att de kommer rynka på näsan åt min engelska och försökt räkna ut om de verkligen tycker att det är okej att de inte får se allt jag gjort och inte bara är artiga och om det överhuvudtaget spelar någon roll eftersom det är en sjuk konkurrens och jag inte bara ska bli antagen till en utbildning, utan även få ett scholarship som ska täcka den snordyra terminsavgiften och komma in på ett collage (vilket inte är som att gå med i en nation utan är en process i sig) och så vidare in perpetuum.

Men så läser jag på deras hemsida om alla fantastiska saker de gör, vilken levande miljö det är, att de har en terapigrupp där man prata ut om latinsk grammatik och så tänker jag att det är värt ett försök. Igår tackade jag nej till drinkar med Ragnar och Fredrik för att skriva och imorse gick jag upp klockan sex. Hade tänkt ägna min sista dag i Rom åt något mer glamoröst, men nej. Igår kväll var jag så trött att jag inte orkade skriva något smart om min forskning att jag översatte mitt CV istället vilket fick mig på bättre humör för att jag insåg att även om jag inte blir antagen så har jag ändå gjort mycket de här fem åren.

Men ibland önskar jag att jag hade velat bli något vanligare.