Tillbaka i Rom

Sedan i torsdags befinner jag mig i mitt älskade Rom och ska stanna här i tre veckor för att skriva på min D-uppsats i antikhistoria. Efter en smidig flygresa och mindre smidig utcheckning (min väska kom till ett annat band än vad som stod utsatt, där låg den och rullade runt tills den flyttades till ett litet mystiskt rum som bevakades av italienska beväpnade vakter, men det löste sig och lättnaden var stor när jag såg mitt bagage som pryddes av ett litet ljusblått sidenband som kännetecken) anlände jag på kvällen till Svenska Institutet där jag bor. Jag gick och handlade i kvällsrusningen och kände in att jag var här, tillbaka igen. Den senaste veckan var så hysterisk att jag aldrig riktigt hann tänka på att jag skulle åka hit. Jag tycker om att handla mat i Rom, det får mig att känna mig vardaglig här, att jag hör till.

I helgen har jag inte varit så produktiv, men jag har promenerat i Borghese-parken, druckit kaffe, ätit italiensk glass och besökt en konstutställning i presidentpalatset på Quirinalen. För att fira att Rom-fördraget fyller 50 hade varje EU-land bidragit med ett konstverk, Sverige med, eh, Carl Wahlboms Gustav II Adolfs död i Lützen? Kopplingen till ett verk som ska representera Sverige som land och tanken om ett enat Europa och denna målning är för mig inte helt glasklar. Den stora behållningen med utställningen var att palatsets praktsalar just igår var öppna för allmänheten, något de annars aldrig är. Jag skulle kunna tänka mig att bo i alla av dem, speciellt den som var inredd i ljusblått och guld och smyckad med rosor och antika byster. De vaktades av en av Roms otaliga vaktstyrkor, men just den här skilde sig från de övriga eftersom alla vakter som tillhör den måste vara över 1.90. Med tanke på att italienare överlag är ganska kortvuxna var det extra roligt att se långa, muskulösa män i guldhjälmar med en meter långa hårpiskor och svärd...