Igår morse hade jag ingen frukost hemma så jag inledde dagen med att stå och trängas tillsammans med italienska affärsmän i en bar, mycket trevligt. Sedan gick jag och handlade, eftersom det var tidigt på morgonen hade de precis fått in massor av härliga grönsaker och att diskutera körsbärstomater med små romerska tanter är en ren fröjd. På väg hem genom parken bröt jag mot den icke-existerande italienska allemansrätten och plockade några små påskris (en knoppande buske och lite murgröna som komplement) som jag klädde med rosetter i olika färger. Det blev ett till mitt rum, ett till köket och ett till Institutets entré. Jag har även fått ett påskkort av August, Allans son, så nu är det faktiskt ganska stämningsfullt här.
Därefter mötte jag föräldrarna vid Spanska trappan och promenerade tillsammans med dem genom parken till Institutet. Jag visade dem runt och lagade lunch som vi åt på terrassen. Igår var det över 20 grader varmt och strålande sol och att sitta ute i bara en tunn klänning var härligt. Sedan promenerade vi ner till det nyöppnade Ara Pacis-museet som är fascinerande på så många plan; kombinationen av fredsbudskap och propaganda, politiken och det storslagna, Aeneas på ena sidan, Augustus på andra. Att det invigdes på Livias födelsedag, som en sublim hyllning. Över tvåtusen år senare invigdes altaret på samma dag som Augustus en gång föddes, efter att ha blivit utnyttjat i fascistpropagandan och de senaste tio åren varit inplastat på grund av konflikter mellan kommunledning, kulturministerium, arkeologer och bakomliggande politiska motsättningar. Det som fascinerar mig så med Rom är hur nu och då hela tiden smälter samman och säga vad man vill om byggnaden och det ingrepp i stadskärnan som museet innebar; det är som omväxling skönt med ett romerskt museum som inte är överfullt av föremål utan som fokuserar på en enda sak. Inuti är det svalt och tyst, stadens livliga trafik blir till ett dovt bakgrundsljud och värmen stängs ute. Och mest fascinerande är som vanligt blandningen mellan det sköna och det grymma som kännetecknar all romersk historia.
Nåval, jag ska inte snöa in mer på det här nu. Efter museibesöket gick vi ut i folkmyllret igen, promenerade till Trastevere, strosade omkring där, besökte Santa Maria och åt glass. På grund av påveprocessionen var spårvagnstrafiken avstängd så istället tog jag en ersättningsbuss, som inte åkte samma väg som vagnen, och en dryg timme och en smärre sightseeing senare var jag hemma på Institutet där jag och Ragnar tittade på nämnda procession på TV och kände oss protestantiska. Dock medverkade både kvinnliga böneläsare och korsbärare; katolska kyrkan som inte ens brukar försöka vara politisk korrekt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar