Livet på Via Omero 14

Idag var Stefania här och åt lunch. Dels för att vi skulle hinna ses en gång till innan jag åker och dels för att hon aldrig hade varit inne på Institutet. ”Så svenskt!” var hennes kommentar, hon syftade på att alla här pratar lågt och tassar omkring för att inte störa någon annan, säger tack i alla sammanhang och är allmänt diskreta. Och hon har rätt – Institutet är en bubbla. Det ligger lugnt och lummigt på en ambassadörsgata och här kan man tillbringa en hel dag med att bara prata svenska, trots att man är i Italien. Men går man genom parken ner till Piazzale Flaminio står man plötsligt mitt i trafikkaoset, symboliskt nog framför portarna in till Piazza del Popolo – den port som resande genom alla tider passerat på sin väg in till Rom.

Jag är kluven inför det här; jag älskar den oas som Institutet utgör, att sitta på terrassen och bara lyssna på fontänens porlande, men jag skräms av de forskare som tillbringar lång tid här utan att på något sätt vilja integrera med det italienska samhället. Titta på ruiner visst, men de personer som idag befolkar den eviga staden anses mest vara i vägen. Därför är jag så glad över mina italienska vänner, de är min försäkran mot att vakna upp om tjugo år och ha tappat kontakten med det Rom som finns utanför bibliotekets väggar.