Den här dagen har inte bjudit på så mycket bra bloggmaterial, men så har jag å andra sidan tillbringat den i självvald, och nödvändig, isolation. Eftersom jag är fullt och fast övertygad om att man inte kan förstå den romerska kulturen om man inte förstår dess språk, något som borde vara lika självklart som att en person som forskar om Frankrike naturligtvis kan franska, har jag ägnat dagen åt att skriva en analys av de olika latinska begreppen för ordet makt som en introduktion till vad som komma skall i uppsatsen. Jag känner mig som Adrian Goldsworthy, det vill säga som en brittisk historiker som överhuvudtaget inte bryr sig om några som helst sociala aspekter utan bara ägnar sig åt makt, krig och politik. Nu håller jag inte helt med good old (eller, han är inte alls så stofilgammal som man kan tro, typ 38 tror jag) Goldsworthy om att det är så man bäst skriver historia. Men jag är däremot, ytlig som jag är, hemskt avundssjuk på hans namn. Om bara det här samhället hade varit mer queer och tillåtit mig att ha ett mansnamn hade jag lätt hetat Adrian Goldsworthy och alltid gått klädd i tweed. (Nu bortser jag glatt ifrån det faktum att man antagligen inte får ta andra personers namn hur som helst, det här är ju ändå ett rent hypotetiskt resonemang.) Till dess får jag väl underordna mig de patriarkala strukturerna och försöka bli mrs. Goldsworthy.
(Och i Björkesons översättning: Sedan han talat så går han åter snabbt till sin boning)
1 kommentar:
Adrian Goldsworthy är inte alls dum. Hans bok om de puniska krigen är en trevlig, liten underhållande lektion i antik krigskonst. (Kan krig egentligen vara underhållande? Kanske om man kan använda flera sidor för att beskriva skillnaden på romerska, grekiska och kartagiska triremer.)
Och tweed är ju alltid en klassisker... Bara synd att det är så förbenat dyrt med kavajer i det...
Skicka en kommentar