Sekunden innan jag går på scen är jag dödsnervös, sedan älskar jag varenda minut. Det är värt allt slit, den är ren lycka. När jag inte spelade stod jag och kände mig varm över hur fina och duktiga de andra är och vad vi har åstadkommit gemensamt.
Efteråt drack vi vin tillsammans med våra vänner som hade kommit för att titta på oss (tack till er!) och jag och F satt utanför på Stortorget och skålade för varandra och allt var härligt.
Så imorse fick jag reda på att någon djävla galning fullständigt oprovocerat gav sig på F inatt när hon var på väg hem i Malmö och sparkade henne i huvudet flera gånger. Som tur var lyckades hon slå tillbaka och jagade i väg honom och ringde till K som i sin tur fick tag i H som också bor i Malmö som följde med henne till sjukhuset. Hon verkar vara okej, förutom bulor och blåmärken och såklart en stor djävla chock. Vad är det för fel på folk? Hur kan man bara? Jag förstår inte.
Har varit arg och ledsen hela dagen och det känns inte alls roligt att ställa sig på scen för att spela (en dessutom underhållande) föreställning när F inte kan vara med. Samtidigt är det vad vi måste göra, för allas skull.
Men jag förstår verkligen inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar