Imorgon är det Sista April, i övriga Sverige mer känt som valborg, och så här kommer min punschstudentikosa dag att se ut:
12.00 Häng i Stadsparken, träffa alla jag känner och tappa bort ungefär lika många.
16.00 Vi dissar nationerna och har egen champagnegalopp på Gylleholm.
19.00 Middag, ombyte och uppfräschning hos Emma.
22.00 Utgång och dans.
Ohärlig kombo – men vad gör man inte för konsten?
Idag var jag på stan vid tio för att fixa några saker: blommor till Fanni samt filt och alkohol till på måndag. Efter att ha träffat Emma och konstaterat hur mycket öl, vin och snaps vi behöver till siste april (för mycket, den dagen går på ren vilja) så åkte jag tillbaka till kåren och SOL. Duktige och charmige Zanyar Adami var årets Rausingpristagare och höll ett jättefint tal och jag blev platoniskt kär (note to self: börja prenumerera på Gringo). Sedan fick Fanni pris som årets studievägledare. Hon är även min studievägledare och det var jag som hade skrivit nominerings- texten som lästes upp. Hon är så sjukt bra, peppande, smart och realistisk på samma gång att man vid varje tillfälle man har träffat henne går därifrån och känner att man faktiskt kan förverkliga sina drömmar. Eftersom jag var extra glad för hennes skull hade jag köpt blommor och bundit en bukett (själv, eftersom jag inte gillade butikens färgmatchningar) och det var så kul att träffa henne. Fanni är mammaledig just nu, så vi ses inte längre på institutionen till vardags. Hon gav mig lite snabb coaching: Lovisa, the sky is the limit. I love her.
Igår var very trevligt. Först hade valberedningen möte i gröngräset med paraplydrinkar och sedan framträdde Röda kapellet (akademiska kändisar spelar blåsmusik i outfits), Jan Svensson Trio (områdesdekan, doktorand och Gustav spelar avspänd jazz), det var allmänt mingel och vin och sedan Fråga Lund i humanioratappning (vad är viktigt och hur maxar man livet) vilket var intellektuellt men ändå avspänt (vilket Gud vet inte alltid är fallet) och efter det var frågan om vi skulle gå och dricka öl på uteservering eller ta oss till Blekingska (Lund är en liten stad. En kvart med cykel är långt. Så här avståndsgnällig var jag aldrig när jag bodde i Göteborg) och gå på Billy the Vision and the Dancers men det slutade med drinkar i kårsoffan och välbehövlig sömn vid tvåtiden. Det finns mycket att beklaga sig över som humanist, men ändå: jag älskar det här området.
Dagens bankärende: När jag fick stipendiet från Institutet tyckte Allan att det enklaste vore om jag pratade med ekonomiansvariga med en gång, när jag ändå var på plats (jag fick ut pengarna i förskott för att kunna boka resa osv), vilket jag gjorde. Antog att hon skulle sätta in pengarna på mitt konto, men nej. Borde vid det här laget ha lärt mig att man Italien inte alltid gör vad som verkar enklast. Tydligen betalas alla former av ersättning ut kontant (mycket riktigt har samtliga boende på Institutet tillgång till personliga värdefack) så jag fick över 1 000 euro i handen. Att på en italiensk bank sätta in det på mitt svenska konto skulle tydligen ta en halv dag och kosta omotiverat mycket så istället flög jag hem med pengarna. Det kändes så där bekvämt och för att inte behöva vara paranoid för att antigen bli rånad eller misstänkt för att smuggla valuta så kom jag på det ultimata gömstället: bh:n. Om man tar ur push-up-kuddarna kan man istället förvara sedlar där, kan jag meddela. Och man märker garanterat om någon försöker ta dem. Mina bröst har hittills aldrig varit så dyrt förpackade…
16.17 Det är löjligt fint väder ute - varför är jag fortfarande inomhus?
Igår träffades som sagt The Senior Staff and guest of honour, Sofia. Vi drack drinkar, pratade och hade det allmänt trevligt. Imorse var jag lätt seg, men har druckit mangojuice (den var ljusblå och hette Rubicon, mina shoppingpreferenser är ibland allt för uppenbara) och ska nu faktiskt skriva lite innan rep med Klot.
Områdesstyrelsen imorse bjöd på mycket bra diskussioner – med risk för att låta nördig, men det vet ni ju redan att jag är – så är bra möten mycket tillfredställande.
Tillfredställande var även att få redovisa mitt arbete under punkten ”information från dekaner och nämndsordföranden”. Åt sedan lunch med Ida och därefter skulle jag verkligen skriva på min för tillfället ack så eftersatta uppsats, men istället höll jag Marin sällskap i två timmar och pratade med honom. Måste sluta sälja min studieflit för lite schysst umgänge och en kexchoklad. Nu har jag viktighetsmailat om budgetfrågor rörande grundutbildning och antik teoribildning (de två har dock inget samband med varandra) och snart ska jag först hjälpa Marie med hennes tal, tydligen ska jag bidra med finkulturella snuskanspelningar (vi har alla våra specialkompetenser) och sedan på fullmäktige. Men sedan ska jag lägga ansvar och studier åt sidan för att dricka ett ansenligt antal drinkar med The Senior Staff.*
* Citerar Kristina från Facebook: A breakfast club that is flexible enough to go on a drinking spree a Wednesday afternoon and that insists on being as obnoxious to others as possible as well as general know-it-alls.
Idag kom cara Anna cyklande från Alnarp, vi åt lunch på Italia och glass i solskenet och pratade om vårt gemensamma favoritland och mycket annat. Om jag skulle beskriva mina före detta italienskakursare med ett ord skulle det vara kvalitetstid. Har varit en sväng på kåren, haft förmöte med Ida inför Områdesstyrelsen imorgon, läst möteshandlingar, pluggat och skrivit någon form av programförklaring inför uppsatsen. Ju mer jag engagerar mig i universitetsledning desto mer övertygad är jag att man beakta de informella maktstrukturerna i samma utsträckning som de formella. Eftersom de i fallet med uppsatsen är tvåtusen år gamla är det något av ett pussel – men däri ligger utmaningen. Det måste ju vara lite sport. Ikväll ska jag måla naglarna och titta på TV: Ugly Betty och Desperate Housewives.
Det mesta går att styra upp via internet, men inte teater. Jag kan inte repa, hur gärna jag än skulle vilja, på msn. Så det är skönt att vara hemma hos Klotet igen. Jag kände mig ringrostigt och lite långsam i vändingarna ikväll, men väldigt sugen på att köra.
Ni läste inlägget nedan: kom!
Inledde dagen på kåren med att läsa handlingar och förbereda mig inför dagens möten. Först var det sammanträde med Forskarutbildnings- nämnden, sedan lunch med Kristina för att diskutera Grundutbildnings- nämndens arbetsutskottsmöte som jag skulle leda. Eftersom ordinarie dekanordförandes arbetsbelastning är för hög har jag fått träda in och leda nämnden och dess arbetsutskotts möten resten av terminen. (Dagens egokick: att se mitt namn i sidfoten till ärenden, min protokollsunderskrift som ordförande och dekanens beslut om höjd ersättning i handen.) Jag tycker om det, att sitta på ordförandestolen är inte så läskigt som man kan tro, även om det är en balansgång att lyssna in, låta tala till punkt och leda framåt. Hämtade handlingar till Lärarförslagsnämnden nästa vecka – bunten var 15 centimeter hög, nytt rekord! (Och jorden är cirka en halv regnskog fattigare.) Har nu pluggat lite och skrivit till mina girlies från Monteleone. Snart ska jag åka till Malmö för första repet sedan jag kom hem, känner att jag har en del att ta igen.
Nu har vi söndagsfikat (tårta, thanx Marie) och börjat titta på Titanic (högstadieflashback: tjejerna i uppehållsrummet gråter när My heart will go on spelas i högtalarsystemets radio) fast jag ska inte se klart utan sova som en räv. Bisou!
Detta är mycket fab och härligt! Finally, beauty products designed just for redheads, by a redhead. Har redan mailat moster (det är vi två som är släktens redheads) och tipsat.
Åh bröllop alltså, det är fint. Igår gifte sig Viktor och Emilia. Viktor är min och Emmas gamla kursare som nu bor i Göteborg där han doktorerar. Så jag och Emsch åkte upp igår för att gå på hans bröllop. Vi ägnade kanske lite omotiverat lång tid åt att slå in presenten (men det blev så snyggt och färgmatchat och vi var så nöjda att vi var tvungna att fota den i olika vinklar) samt lipgloss issues att vi höll på att komma för sent, men vi hann. Vigseln var jättefin och tårar kan ha fallit. Efter kyrkkaffet åkte vi (i abonnerad buss, i största allmänhet var detta en mycket välorganiserad tillställning) till Öckerö församlingshem. Det var strålande sol hela dagen och när jag stod ute på färjan och kände saltstänket i ansiktet längtade jag intensivt efter Orust och västkustsommar.
Seriöst, jag har världens bästa föräldrar. Idag när jag i mitt trötthetstillstånd kände att jag glömt även den mest elementära engelska grammatik jag någonsin har kunnat och ringde pappa så smet han undan från jobbet för att i över en timme korrekturläsa tillsammans med mig. När jag kom hem hade jag fått ett paket av mamma. Tanken var ju att jag skulle köpa en klänning till bröllopet i Rom (inte för att jag inte har klänningar, men ändå. Det är här är ju ett Tillfälle) och hade planerat att göra det sista dagen. Då kom som sagt en ansökan i vägen så jag hann inte. Men världens bästa mamma hade skickat ner en jättefin pärlemorgrå klänning, tunt stickad och med ärmar så man slipper bekymra sig om att vara osedligt klädd i kyrkan och har fixat underkjol och strumpbyxor som väntar på mig hemma och har dessutom stickat matchande pulsvärmare. Kärleken. Det ska bli fint att komma hem imorgon. Och att ha kvalitetstid med Emma som idag fyller 25b och förtjänar världens största grattis! Puss till bästis!
Åh kära Gud. Det var länge sedan jag upplevde en sån här tidspress. Okej att jag alltid har fullt upp, men det där med att vara tvungen att sitta uppe och skriva en natt har jag lärt mig undvika (thanx to latindisciplinen). Men idag. Nu kom dödslinjen från helvetet väldigt snabbt på (har insett hur systemet funkar; man får en personlig deadline. Två veckor efter ens första ansökan har gått igenom så ska man ha kompletterat med alla dokument. Man tycker att de borde informera om sånt) så det var inget jag kunde styra över.
Just nu känns det som jag har transfertid i Lund. Jag ska skriva klart det sista på ansökan och sedan åka hem till Göteborg i helgen och gå på bröllop. På måndag tänkte jag ta tag i mitt liv här, förlåt om jag är asocial tills dess!
Jodå, jag gick på seminariet som visade sig handla om filologi vilket också är hemskt spännande. Speciellt om det som här kombineras med andra typer av antika källmaterial. Ett par glas vin hann det också bli, men nu ska jag hetsskriva en timme till innan jag ska äta en sista middag på terrassen (för den här gången!) med Ragnar, sedan ska jag sova och imorgon gå upp tiiidigt och packa.
Tog en paus vid lunch för att gå ner på stan en sista gång, om man inte räknar resan till Termini imorgon. Hade tänkt titta på klänning till helgens bröllop, men det gick inte så bra. Nästan alla var svarta eller vita (hopplösa bröllopsfärger) eller gula. Jag förstår verkligen inte grejen med gult, det är ju … fult? Dessutom är det en omöjlig färg till håret. Hittade dock en söt sportig klänning med fickor att ha på Västkusten i sommar. Jag minns när man var yngre och åkte söderut, hur roligt det var att gå till Zara då. Nu när kedjan finns i Sverige är det inte alls samma sak. Sephora däremot är fortfarande en fröjd, passade på att spana in deras nya butik på Corson. När jag kom tillbaka låg kårens nya tidning i mitt fack, Jakob hade skickat ner den. Jättekul att få se den i tryckt format, lätt Lunds snyggaste och smartaste tidning! Tog en till paus för att bläddra i den tillsammans med en cappuccino freddo på terrassen. Roligt också att jag i samma nummer har skrivit om bland annat Rom, utifrån mitt förra besök. Tack Gud för grävstipendiet så att jag vet att jag snart kommer tillbaka. Nu ska jag skriva vidare. I eftermiddag är det seminarium om inskrifter (epigrafik = mycket kul) och sedan mingel och vin, ska förhandla med mig själv om jag hinner gå på det eller ej.
Så här: jag tänkte att det vore spännande och utvecklande att läsa ett år på ett brittiskt universitet och ta en Master i Classics, framförallt för att få läsa antikhistoria och klassiska språk som en helhet, och inte uppdelat som här. Och för att jag skulle vilja lära mig skriva riktigt god akademisk engelska. Och ja, så klart för att jag föreställer mig att det skulle innebära att jag med Vergilius under armen skulle gå genom höstlöv på väg till föreläsningar med excentriska professorer, iförd en preppy tweedoutfit. På helgerna skulle jag åka ut till någon liten by och bo i ett stenhus med kamin tillsammans med en rufsig blandrashund som jag skulle gå långa promenader med på vindpinade hedar.
Idag var Stefania här och åt lunch. Dels för att vi skulle hinna ses en gång till innan jag åker och dels för att hon aldrig hade varit inne på Institutet. ”Så svenskt!” var hennes kommentar, hon syftade på att alla här pratar lågt och tassar omkring för att inte störa någon annan, säger tack i alla sammanhang och är allmänt diskreta. Och hon har rätt – Institutet är en bubbla. Det ligger lugnt och lummigt på en ambassadörsgata och här kan man tillbringa en hel dag med att bara prata svenska, trots att man är i Italien. Men går man genom parken ner till Piazzale Flaminio står man plötsligt mitt i trafikkaoset, symboliskt nog framför portarna in till Piazza del Popolo – den port som resande genom alla tider passerat på sin väg in till Rom.
Idag har jag arbetat på, skickat viktighetspost till Sverige (håller tummarna för att den kommer fram i tid) och varit på föreläsningar med AIAC (Assocazione Internazionale di Archeologia Classica), vilka den här gången hölls på Institutet. Det var intressant i att få en inblick i hur en sådan här session kan se ut, även om det inte handlade om mitt favoritämne (etruskisk keramik) och det dessutom var sent på eftermiddagen och jag var trött. Italienare pratar minst lika fort när de håller föreläsningar som annars, så om inte annat var det en språklig övning. Min favorit i publiken var professorn med nikotinabstinens som satt och låtsasrökte en släckt cigarill under samtliga moment. Direkt efter minglet var jag tvungen att sätta mig och skriva igen, och här är jag nu, i biblioteket. Nackdelen med att skriva på engelska är att det går mycket långsammare än vad jag är van vid vilket gör mig frustrerad. Oh well. Sitter just nu och gäspar och ska sluta för dagen.
När vi åt middag för ett par veckor sedan pratade jag och Christina om det faktum att ingen av oss kan tillaga kronärtskockor. Jag tycker det är supergott, men de gånger jag har försökt göra det själv så blir det bara trådigt och segt och inte alls bra. De som är mer hemma på området gav oss olika tips och eftersom jag är en vän av alla typer av temakvällar och events så slutade det med att vi bestämde att vi skulle viga en kväll åt carciofi – kronärtskockor. 
Imorse tog jag spårvagnen till Trastevere för att gå till Doria Pamphili-parken. (Tack för tipset Erika!) Som Göteborgstjej så känner jag samhörighet med alla städer med spårvagnstrafik. Dock är Roms spårvagnar oerhört tidsineffektiva och åker runt halva stan, men har man en ledig söndagsförmiddag så är det en utflykt i sig att åka runt i ett vårvackert Rom, småprata med en godmodig förare och en trevlig tax.
Har precis sms:at Ragnar och frågat om han vet varför min MSN inte funkar. (Han sitter 10 meter framför mig i biblioteket.) Vilket han inte gjorde. Inte jag heller, så jag fortsätter vara offline. Jag ignorerar alltså inte någon. Ett fenomen som händer när jag är trött och uttråkad är att jag omedvetet börjar skriva liksom episkt, antagligen för att underhålla mig själv. Hm. Bör korrläsa texten imorgon. Har även precis skrivit meningen right now I am a confident reader of Latin and a even more confident student of Roman culture. Håhå. Det är en tiosidig balansgång mellan ödmjukhet och övermod.
Hahaha, om man bild-googlar mitt namn så får man upp den här.
Nå, gör du?
De senaste veckorna har jag läst två bra böcker; Vad jag älskade av Siri Hustvedt och Om skönhet av Zadie Smith. Eftersom jag är svag för episka New York-skildringar (ja, SATC räknas dit) men tycker att Paul Auster är lite gubbig så uppskattade jag verkligen Vad jag älskade. En rolig sak i sammanhanget är att Siri Hustvedt och Paul Auster är gifta…
Tre favoritförfattare:
* Donna Tarrt
* Zadie Smith
* Vergilius
Idag är det sådant där klibbigt väder som gör att man blir svettig även om det varken är särskilt varmt ute eller man har rört sig särskilt mycket. Jag hade tänkt ha förmiddagspicknick, men det är lite för molnigt för det. Istället har jag gått en morgonpromenad i parken och ätit frukost vid Piazzale Flaminio.
Lyckliga alla vars favoritlag spelar SM-final. Jag saknar Frölundas medverkan, inte bara i finalen utan i slutspelet överhuvudtaget. Spänningen, förväntningen, ångesten. Som Jonas en gång sa: det finns tre sanna känslor; kärlek, hat och hockey. Men jag gläds åt att mitt sympatilag* har chans att ta hem det hela imorgon; jag säger bara heja Modo!
* Sympatilag är MoahochLovisahockeyslang och betyder det lag som man, förutom sitt hjärtelag såklart, håller lite extra på. Det gör man i samtliga sammanhang där sympatilaget inte möter favoritlaget. Detta eftersom vi är Frölundafans och därmed lite mer kärleksfulla än andra fans. I elitserien är alltså mitt sympatilag Modo, i NHL alla kanadensiska lag och i landslagssammanhang Kanada.
Det går att ana en trend där ja.
Just nu är jag lite frustrerad över nivån på min italienska, jag skulle vilja kunna tala bättre än vad jag kan. Jag kan säga att något är bra, kul, spännande, dåligt osv, men fastnar alltid där. Bristen på att kunna formulera nyanser gör att jag ohjälpligt förvandlas av en bäbisversion av mig själv. Che bello liksom. Funderar allvarligt på att gå en intensivkurs innan grävningen i sommar. Jag tycker så om italienska; man pratar fort, mycket och gestikulerar med händerna vilket jag måste säga att jag har en viss naturbegåvning för. Italien är dessutom det enda land jag har varit i där ingen tycker att jag pratar för mycket, är för högljudd eller har svårt att hänga med i mitt verbala tempo.
För övrigt anser jag att det är hysteriskt roligt att flera personer har hittat hit genom att söka på "fellat."
Nyss när jag satt på terrassen föll årets första geting ner i mitt hår, helt nyfödd. Så nu mina darlings är våren officiellt här. En annan sak som är officiell är mitt grävstipendium som jag precis fick ett intyg på. Det rör sig framåt.
Stäng alltid av ljudet på datorn innan du sätter dig i biblioteket! Speciellt om du tänker slösurfa lite på sidor som kan tänkas spela musik innan du börjar skriva om det där du egentligen borde. En etruskolog såg mycket skrämd ut när Lil' Kim plötsligt hördes från mitt hörn.En bra sak med att bo och arbeta i samma hus är att allt blir så effektivt. Just nu har jag precis satt igång en maskin med tvätt och varit inne i rummet bredvid för att kopiera artikeln ‘Concordia and Concordia Augusta’ i La Parola del Passato. Jag har botaniserat bland italienska tvätt- och sköljmedel, så nu är det spänning och förväntan om resultatet blir sommaräng eller allergichock.
Annars är planen för dagen att skriva om Bona Dea, styra upp valberedningen, fixa pressmaterial åt Klotet samt påbörja det härliga ansökningsarbetet med att översätta och sammanfatta hela min produktion de senaste fem åren, heja! Men, jag ska inte klaga; det är sol ute, jag är i Rom och det är så värt det.
Idag träffade jag min pumpkin* Stefania och åt lunch med henne. Ste var min chef i Monteleone och är en jättehärlig italienska på alla sätt. Det var runt 20 grader varmt och jag hade på mig kortärmad klänning, tights och stora solglasögon. Stefania däremot var klädd i jeans, top, varm tröja och jacka. Hon skrattade och skakade på huvudet åt jag sitter ute och äter frukost och att vi går satt på terrassen till sent på kvällen. Well, I’m gonna soak up the sun innan jag åker hem. Efter lunchen gick vi en promenad förbi Augustus’ mausoleum och jag fick en teckning av min favorit Fausto, som bland annat har gjort elefantinstallationen i ett tidigare inlägg, den ska absolut upp på väggen!
* Smeknamnet kommer ifrån det odrägliga american sweetheart-paret som vi arbetade med i somras som kallade varandra för pumpkin (hon) och pumpkin pie (han) medan alla vi andra ville kräkas. Detta gav även upphov till verbet to pumpkin vilket betyder att med gullig röst behandla någon som mindre vetande.
Har idag mest skrivit och styrt upp några saker. Dagens avbrott kom i form av en hord av arkitektstudenter som plötsligt välde in på Institutet, men det var trevligt. Här är det just nu 20 grader i skuggan och fastän större delen av dagen har tillbringats inne i biblioteket njuter jag av att kunna dricka förmiddagsespresso på terrassen, äta lunch i trädgården, gå en kvällspromenad iförd bara en klänning… Sommarvädret får mig att längta efter hav och västkust, att jag plockade en jasminkvist så att mitt rum luktar Orustskymning får mig att göra det än mer. Fast just nu vill jag nog inte vara någonstans hellre än här.
If there is a hockey god, "Foppa" will be skating again next season. And it will be in Colorado, where he belongs. Om Forsberg bestämmer sig för att fortsätta spela nästa säsong vill han göra det i Colorado. Han vill, laget vill, fansen vill - Pierre Lacroix och Stan Kroenke vad väntar ni på?
If Forsberg can return to full health, he'd also like to mend the hearts that were broken when the Avalanche let him go...
Ps. Så här skrev jag i min dagbok 3 augusti 2005: Åh fuck it, han ska till Flyers. Jag lägger ner och intresserar mig för curling istället. Fellat fellat fellat fy fan. Ett års strejk, ett lönetak, och det här blev resultatet? Men jag och Moah är enade, no way José att vi tar av oss våra Coloradotröjor. Och det är bara 190 dagar kvar till OS och då bor vi i samma stad och kan titta på det ihop och alla vi trodde skulle ha slutat spelar fortfarande.
Ps 2. 190 dagar senare bodde vi i samma stad och vi vann OS-guld, Forsberg spelade och allt var så vackert.
Jag hittade inskriften, även fast jag bara hade en svensk översättning att gå efter! Jag ska inte tråka ut er med detaljer från den äventyrliga jakten, men nu förstår jag hur Indiana Jones kände sig. Eller, det här är så nära en töntig antikhistoriker och latinist kommer.Åh, jag är så nördig!
Sedan såg vi på Dark City som var smart och framförallt snygg (de som gjorde Matrix har nog sett den här filmen några gånger ja), även jag som annars inte är ett stort SF-fan uppskattade den. Filmen innehöll dessutom många infallsvinklar för en historiker; är vi mer än vårt kollektiva minne och vad händer om vi blandar korten fel och så vidare.
Åh, jag är så nördig.
Nu: sömn.
Jag har noterat två fenomen i Rom som jag inte märkte av när jag var här senast, i januari. Dels så blir man numera, precis likt Lund och alla andra större svenska städer, utsatt för människor i reflexbandsjackor som vill ge en gratistidningar. Det fenomenet kan jag förstå. Men vi har också det mer märkliga påfundet bonsaiträd mot AIDS? Jag tycker verkligen, verkligen att information om och bekämpning av HIV och AIDS är superviktigt, men istället för röda band säljer de här även bonsaiträd. Jag förstår inte riktigt. Har fenomenet spridit sig till Sverige under tiden jag har varit borta? Eller är det något unikt romerskt? Non lo so.
Annars så ryktas det om nytt turistrekord i helgen: en miljon besökare. Jag har faktiskt inte märkt av det mer än vanligt, men så har jag å andra sidan inte heller köat för att få komma in i Vatikanen.
Nu har föräldrarna åkt hem, det har varit jättekul att ha dem här, men det ska också bli skönt att få tid för uppsats-, ansöknings- och artikelskriv. Det är ju trots allt därför jag är här. Idag gick vi till S:ta Katarina kapell som ligger i samma byggnad som Birgittakyrkan och firade påsk. Kören, i vilken bland annat Ragnar från Institutet ingår, sjöng mycket fint (på latin!) och det var allmänt stämningsfullt och trevligt. Sedan åt vi lunch i de gamla judiska kvarteren och strosade omkring på stan innan vi gick tillbaka hit där pappa korrläste delar av min engelska ansökning. Nu har de som sagt åkt och jag ska leta rätt på en förlupen inskrift innan det är dags att sova.
Idag har föräldrarna och jag varit på utflykt. Vi tog tåget till Tivoli och besökte först Villa d’Este med alla fantastiska fontäner och sedan Villa Adriana, en av mina absoluta favoritplatser. Bland vårblommor och sliten marmor är det lätt att bli ruinromantiker, speciellt när man ligger i gräset under ett olivträd och läser Hadrianus minnen av Yourcenar. Kanske speciellt då.
Igår morse hade jag ingen frukost hemma så jag inledde dagen med att stå och trängas tillsammans med italienska affärsmän i en bar, mycket trevligt. Sedan gick jag och handlade, eftersom det var tidigt på morgonen hade de precis fått in massor av härliga grönsaker och att diskutera körsbärstomater med små romerska tanter är en ren fröjd. På väg hem genom parken bröt jag mot den icke-existerande italienska allemansrätten och plockade några små påskris (en knoppande buske och lite murgröna som komplement) som jag klädde med rosetter i olika färger. Det blev ett till mitt rum, ett till köket och ett till Institutets entré. Jag har även fått ett påskkort av August, Allans son, så nu är det faktiskt ganska stämningsfullt här.
Nåval, jag ska inte snöa in mer på det här nu. Efter museibesöket gick vi ut i folkmyllret igen, promenerade till Trastevere, strosade omkring där, besökte Santa Maria och åt glass. På grund av påveprocessionen var spårvagnstrafiken avstängd så istället tog jag en ersättningsbuss, som inte åkte samma väg som vagnen, och en dryg timme och en smärre sightseeing senare var jag hemma på Institutet där jag och Ragnar tittade på nämnda procession på TV och kände oss protestantiska. Dock medverkade både kvinnliga böneläsare och korsbärare; katolska kyrkan som inte ens brukar försöka vara politisk korrekt?
I förmiddags mötte jag föräldrarna vid Piazza della Republica för att gå till Palazzo Massimo. Där finns mycket romersk skulptur, mynt och mosaiker, men framförallt freskerna från Livias villa i Prima Porta där jag jobbade i somras. Eftersom mamma och pappa både har fått höra om dem och sett dem på bild så tyckte jag att det var läge att visa dem IRL. En fin sak med mina föräldrar är att de alltid är väldigt entusiastiska inför allt jag tycker om. Mamma hade med sig ett litet skissblock och tecknade och pappa frågade om jag ville ha något liknande på landet.
Sedan promenerade vi omkring i stan; åt lunch, drack kaffe på Caffé Sant'Eustachio och gick i mysiga affärer bakom Navona då pappa tålmodigt satt utanför och väntade på små bänkar tillsammans med italienska farbröder medan jag och mamma shoppade. Fyndade bland annat ett par ljusblå Converse för 25 euro, och det bästa av allt, en skiva med Italian lounge music för 99 cent. Bara framsidan är fantastisk; en kurvig italienska som sitter på en säng och håller på att klä av sig. Underbart. Ni som kommer hem till mig inom den närmsta framtiden kan räkna med att bli utsatta för denna härliga samling.
På kvällen träffade vi ett par goda vänner till mamma och pappa och deras dotter och åt middag. Hon var sexton och påminde ganska mycket om mig i den åldern; första gången i Rom, svart nagellack och 560 tagna bilder.
Dåliga saker med att vara förkyld i Rom: icke-sug efter kaffe, jag som annars aldrig störs av cigarettrök tycker att det är jobbigt att alla röker överallt och såklart är det tråkigt att inte ha lika mycket energi som vanligt.
Bra saker med att vara förkyld i Rom: man kan gå till en Farmacia och handla superstark nässpray och effektiva halstabletter och få allt inslaget i små paket.
Fick igår reda på att jag har blivit antagen till sommarkursen i San Giovenale vilket såklart är superkul. Men jag är rädd för att den krockar med de sista skälvande dagarna av terminen i Lund och jag vet ännu inte heller när jag ska ner och gräva. Av princip så brukar jag inte tacka nej till något som känns spännande och utvecklande, men det kanske får bli så den här gången, vi får se. Jag har en veckas betänketid. Oavsett så känns det skönt att veta att jag garanterat kommer tillbaka hit i sommar - jag känner redan intensivt att jag inte vill åka hem...
Nu har föräldrarna hämtats på Termini och lämnats på hotellet. Däremellan har vi hunnit med en trevlig middag. När vi började gå längs med en trafikrusig Via Nazionale såg de glada men ganska matta ut så jag bestämde mig för att ta till två snabba små knep så att de verkligen skulle få den där känslan av Rom i kroppen. Därför tog vi på väg från Corson till Marsfälten en sväng förbi Sant'Ignazio, ställde oss på den gula plattan och tittade på takmålningarna och därefter gick vi in i Pantheon, en av mina favoritplatser i Rom. När man går förbi kolonnerna in i salen, tänker bort dagens kyrkliga interiör och tittar upp i kupolen svindlar tanken och för en kort sekund skapar de förbiglidande molnen illusionen av att det är jag och Pantheon som färdas, inte de. Sedan gick vi till Da Francesco och åt middag. Imorgon har de fått sovmorgon till elva så att jag hinner skriva en stund innan vi ses.
Vaknade imorse och hade ont i halsen, jag vill inte bli förkyld igen. Jag förstår inte - min grej är ju att aldrig blir sjuk? Har druckit te hela dagen, i Rom, kaffets huvudstad. Inget ont om te, men ändå. När jag gick och köpte halstabletter försökte jag locka mig själv med en espresso, men jag var inte ens sugen. Suck. Nåja, nog gnällt om detta.
Om några timmar kommer mina föräldrar vilket ska bli så kul! Vi var här alla tre för sex år sedan, det var första gången jag var i Rom. Då var jag ett sjuttonårigt indieteen som hellre hade velat åka till Dublin, men som blev kär så fort jag steg av tåget vid Termini. Och den kärleken har bestått. Jag ser verkligen framemot att få visa mamma och pappa Rom nu när jag har en annan relation till staden.
Börjar få påskkänsla, Stefania har lagt påskägg i våra fack och jag funtar på att pynta ett par ris. Och det lär bli några inlägg om den italienska påsken som än så länge verkar kretsa kring Jesus och gigantiska påskägg, men inte innehålla så många hönor och färgade fjädrar.
Idag har jag mest suttit och skrivit uppsats och skissat lite på en artikel. Men när huvudet börjar kännas som en dammig bok är det läge för en promenad i Villa Borghese-parken som ligger precis bredvid Institutet. Den är ungefär lika stor som Slottskogen, har ingen säldamm och inga älgar, men däremot kan man hitta många andra saker: pinjeträd, murgröna, skuttiga hundar, roliga fåglar, dammar, fontäner, tempel, antika och moderna skulpturer, ett par biografer, en kopia av The Globe, joggare, hånglande par, stora italienska familjer, alla typer av människor, palmer, bäckar, blommor, mat, minitåg, båtar, cyklar, inlines, en djurpark, ett antal museum, trådlös uppkoppling och mycket annat som gör promenaden till en upplevelse. Och i dag hade jag faktiskt lite Slottskogen-känsla eftersom jag lyssnade på Håkan samtidigt som jag gick. (Att det händer att jag gör så var förövrigt en av gårdagens pinsamhetsbekännelser, den andra var min svaghet för barocken. Men ärligt talat, vem orkar finkultur jämt? Jag gillar när det är lite vulgärt.)
Min msn funkar inte, jag anar någon form av samband med Vatikanens nätverk...
