När jag var liten drömde jag om att bli konferencier

Min Ara Pacis-redovisning igår började katastrofalt. Jag skulle skriva ut mina rätt omfångsrika handouts och manus (13 sidor, vi hade ingen begränsning vilket jag älskar och utnyttjar) i färg för att göra de snygga Valentinobilderna rättvisa vilket förvandlades till en parodi på att skriva ut; typsnittet formaterade om sig, sidan tre syntes på skärmen men gick inte att skriva ut, bilderna flyttade på sig osv osv, detta trots pdf-format, tack tekniken för det! Lade till slut efter svett och tårar ner projektet, sprang till museet bara för att mötas av ösregn vilket gjorde min planer på att infoga området i närheten i redovisningen något mindre härliga... Men det klarnade, jag tänkte att manus är för dummies och pratade sedan fritt i, enligt Annas timer, en timme och tjugo minter, en timme och femtio minuter med gång inräknat, allt detta om ett museum som egentligen bara visar ett enda föremål. Men å andra sidan är augusteisk politisk kultur, fascismens utnyttjande av det romerska arvet och tja, att prata, några av mina absoluta favoritintressen.

På eftermiddagen var det seminarium om Tosca och ni som har hört mig försöka ta en ton kan ju föreställa er hur bra jag hängde med i heltonsskalor som genomgick metamorfoser (kom igen, som om jag skulle kunna skilja en helton från andra toner och eh, metamorfos? Mmm, det är kanske ett lite annat ljud ja. Flöjt?) men det var lärorikt. Efteråt var det postseminarium och vin och sedan satt jag och Renée och pratade ett par timmar och jag är nu uppdaterad om allt som hänt på Lundafronten.

Och Åsa & Martin - Berlusconicitatet från ert fina brev spelade en inte obetydlig roll i redovisningen!