Igår hade vi återträff med Rom -05 gänget; jag, Karin, Sofia och Joakim drack vin och limoncello och pratade om det dekadenta livet och att hitta sig själv och vilken grappa som är godast och annat viktigt, deras sällskap var lika charmerande som alltid och så många replikskiften hade kunnat bli dagens citat att jag inte kan välja.
Inspirerad av Karin tänkte jag skriva lite om själva resan. Det kan nog ha varit det mest humanistiska jag har gjort i hela mitt liv; vi var konstant salongsberusade på rosévin, hade murgröna i håret och jag läste latinsk poesi bland ruinerna (please kill me). Fullständigt fabulous. Alla hade sina specialområden; konst, musik, språk och jag tror att jag då på allvar insåg hur mycket jag ändå kan om antiken. Jag skulle egentligen tentat latin två dagar efter hemkomsten, men för första gången lät jag bli att dyka upp (och jag är alltså kvinnan som kan räkna missade föreläsningar på ena handens fingrar och hade typ 0% frånvaro på gymnasiet, jag fick till och med ett stipendium för det, har alltså löjlig hög moral när det gäller att närvara) på inrådan av den käre latinprofessorn som sa att en Romresa är det enda legitima skälet att missa en tenta. Men jag gjorde ett tappert försök innan jag gav upp, minns att jag gick upp tidigare än alla andra och satt i det skabbiga hostelets svinkalla trapphus och läste Cicero och hade senare ett moment på Musei Capitolini när jag var själv i Sala dei Filosofi och viskade åt den store läromästaren quousque tandem abutere, Cicero, patientia mea…
Det är roligt att minnas mina Romresor, de har alla varit olika och inneburit olika saker. Ibland älskar jag känslan av hemma när jag kommer dit, att hitta utan karta och ha favoritaffärer och vänner som väntar på en, ibland är jag rädd för att det ska bli slentrian och att fjärilarna i magen inte ska fladdra när planet gör en skarp sväng och Tibern och San Piero skymtar till innan landning, men jag tror nog inte att jag behöver oroa mig. Just blandningen av hemtrygghet och fjärilsfladder är grejen med mitt och Roms förhållande.
Det jag egentligen vill säga med allt detta ruinromantiska dravel är att jag är så glad att jag aldrig har släppt taget om det klassiska, om Rom och kärleken, utan att jag faktiskt satsar på det. Precis just nu.
Ps. Om man vill veta hur jag upplevdes av någon annan så läs Karins inlägg här. Själv kan jag bara tacka för att hon stod ut med mig och min passion på speed.
2 kommentarer:
Ja, det var sannerligen sjukt humanistiskt på ett riktigt bra sätt- Jag njöt av att bara ta in alla er andras kunskap, bästa sättet att lära sig juh1
Ja, fast å andra sidan fick du trängas med mig för jag inte ville sova med de skumma argentinarna.
menmen, skulle du bege dig på teater och det finns plats för en till så vet du vem du ska fråga. Tänkte att jag skulle bli bildad eller nåt ;-)
My pleasure! Klart jag säger till nästa gång det blir teater!
Skicka en kommentar