The future belongs to those who believes in the beauty of their dreams

Igår lyssnade jag på Christer Fuglesangs sommarprat. Det i sig var inte det mest spännande någonsin, men jag är ändå hjälplöst fascinerad över det han har gjort. Inte så mycket för de tekniska prestationerna som för att han verkade så genuint glad när han satt där uppe i rymden och levde ut sin dröm som han har arbetat så hårt för att uppfylla. Jag förstår inte alla skämt om att han aldrig fick åka upp i rymden; han är ju for the love of God docent i partikelfysik och lär inte ha suttit på Nasa och fikat medan han väntade. (Sa jag att jag är en sucker för smarthet?) Av samma skäl älskar jag hockey och ägnade gladeligen en timme av mitt liv åt en dokumentär om Peter Forsberg på TV3, han har på precis samma sätt uppfyllt sin dröm genom timmar av segträning och skavsår. Jag antar att det är därför historia fascinerar mig; jag är helt enkelt svag för berättelser uppbyggliga för hjältar.