Hade sällskap på spårvagnen med en av mina favoritgranntanter som sa hur roligt hon tyckte det var att jag har hittat min grej och tar tillvara på min ungdom och sånt och jag blev så rörd att jag nästan började gråta. Är det normalt att bli rörd så här ofta som jag blir? Och det blir bara värre med åren. Känner mig nästan frireligiös alternativt konstant full.
Anyhow. Nu ska jag snart gå förbi Viktors kontor och sedan luncha med densamme och därefter ska jag få min stackars arkeologkropp masserad och jag känner redan hur sweet det kommer bli. Åh.
Annars är det alltid roligt att springa in i gamla tonårsförälskelser och tänka men herregud.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar