Väntar på gästerna, har på mig den lilla svarta, har precis blandat Strawberry Daiquiri, lyssnar på Håkans nya och ska snart dricka bubbly och dansa, dansa, dansa.
Nu ringer det på dörren.
Nu ringer det på dörren.
Idag kom beskeded; Forsberg är frisk nog att spela hockey igen och han kommer göra det i sin gamla klubb Colorado Avalanche och jag gråter av glädje. Ja, jag vet att de flesta av er inte riktigt förstår det här men det handlar egentligen inte så mycket om att han åker omkring på isen och gör fantastiska saker med klubba och puck som inställningen. Att han aldrig någonsin ger upp utan tränar vidare när alla andra hade lagt sig i ett hörn av omklädningsrummet och gråtit av smärta. Och nej, Colorado är inte det topplag det en gång var, foten håller kanske bara första perioden men just nu spelar det ingen roll, det viktigaste är att han är tillbaka där han hör hemma och att hans fantastiska karriär får en värdig avslutning. Att han kommer tillbaka till Avs är så oerhört episkt. Kedjan är sluten; Sakic, Forsberg, Hejduk.
Befinner mig på flygplatsen i Manchester och väntar på att min flight ska boarda. Den här gången är det dags för en snabbvisit i Düsseldorf innan jag fortsätter till Köpenhamn. Har ätit en god frukost (crumpets!) hos Magdalena och sedan tagit en snabb sväng på stan, har ju egentligen inte sett något annat av Manchester än Magdalenas hus – universitetet – resturangen – puben, men down town var trevligt och jag hittade en fin top och matchande väska samt något litet till MCA-systern. Har burit örhängena jag fick av henne som lyckobringare hela helgen.
Har upprepade gånger fått frågan varför jag är här och det kan man ju verkligen undra. Men så här är det; Magdalena har doktorerat i latin i Lund men har tillbringat det senaste året i Manchester där de just nu arrangerar en konferens för master- och forskarstudenter i historia och classics och det är hennes förtjänst att jag får lov att vara med, imorgon kommer jag att presentera mitt paper om nätverkens politiska funktion under augusteisk tid, med fokus på Livia. (Har för övrigt träffat en till Livia-entusiast som kommer vara på brittiska skolan i Rom samtidigt som jag befinner mig på den svenska och vi har redan bokat in en date i Villa di Livia i Prima Porta. Yay även moderna närverk!)
Ellen lade upp ett gäng bilder på Facebook från sin födelsedagsfest i höstas vilket fick mig att inse att jag sedan dess inte burit den svarta klänning som jag bär på bilden. Detta i sin tur fick mig att gå och leta rätt på den och hittade på samma hylla (alla mina kläder är sorterade efter färg) den smashing svarta ballerinaklänning jag köpte i Rom i somras och också glömt att jag äger. Måste antingen skaffa mindre kläder eller större garderober, asap.
Vaknade och kände ett visst behov av att lyssna på aggressiv kvinnlig musik. Så det gjorde jag. Nu ska jag sitta i möte. Puss/L
Jag och min Moah Nektarin drack öl igår, på Mods. Har aldrig varit där förut, men det var trevligt. Mycket nittiotalskänsla med svartvita rockfoton och röda detaljer. Jag är ganska fascinerad av nittiotalshypen för trots allt är det så att varenda gång jag har sett Flashdance eller Dirty Dancing eller dansat till In the heat of the night så har jag blivit nostalgisk på lånade minnen då jag precis fyllt sju när åttiotalet tog slut. Men nittiotalet! Rob 'n' Raz, Leila K, Roxette, Ace of Base, Chevignon, Palladium! Det är mitt decennium. Även om nostalgi ganska ofta tråkar ut mig. I alla fall. Det jag skulle skriva innan jag kom in på nittiotalet var att det var mycket fint att träffa Moah, min vän i nöd, lust och allt som har med hockey att göra och att jag stornjöt av att gå hem i stormen, jag älskar dramatiskt väder (förutom när jag är på väg någonstans där jag vill se snygg ut men istället tvingas gå omkring med utrunnen mascara och se ut som en dålig kombination mellan en panda och Kristina Lugn). Inget slår ett oväder på Västkusten med höga vågor, men en skånsk storm är inte illa det heller.