Föredraget, lättnaden osv.

Så igår var det alltså dags, förutom att lyssna på föredrag skulle jag själv tala. Iförd kort byxkjol i tweed och stilren svart topp men med feta guldsmycken introducerades jag av Peter som var min chair och som bedårande nog satt och viskade hur duktig jag var medan jag talade. Har hetsat en hel del kring föreläsningen och haft ovanligt mycket begåvningsångest, men jag tror att det gick bra. För en gångs skull hade jag förberett ett löpande manus och inte stolpar för att ha styr på språket men som alltid så tar det fem minuter innan jag inser hur mycket jag älskar att prata inför folk, släpper mina anteckningar och börjar gestikulera like a bad cover version av Herman Lindqvist. Även fast jag just den här gången hade lovat mig själv att inte göra det eftersom det visserligen ger ett avslappnat intryck, men också gör att jag släpper på språket (det är lugnt när det är på svenska, men inte annars), pratar fortare, blir så inne i det att jag hittar på egna engelska ord eftersom jag inte tänker efter före samt glömmer bort att nämna vissa poänger. Men samtidigt så är det ju så jag funkar; jag är helt enkelt inte en manusmänniska tänkte jag när de där första fem minutrarna gått och började glatt gestikulera.

Är nöjd med att ha hållit mitt första konferensbidrag på engelska (och är mycket nöjd med att ha nämnt Facebook i detsamma) och glad över att jag fick så många frågor efteråt och speciellt för allt beröm för jag har valt ett spännande ämne där mycket finns att göra, för trots nya grepp känns augusteisk politisk kultur ibland lika nyskapande som säg Gustav Vasa.

Ägnade lördageftermiddag åt att luta mig tillbaka och bara lyssna på de andra och dricka postkonferensvin och därefter öl och sedan gå ut och äta och dricka mer vin och till sist boka in inte bara ett besök i Livias villa utan även kaffe-, vin-, glass-, och powerwalks i Villa Borghese-dater i Rom. Det är det bästa med att träffa andra klassiker; alla möts vi för eller senare i den där staden vid Tibern.