Wie froh bin ich, daß ich weg bin

Nästa dag var min enda dag i Berlin då allt var öppet och jag hade redan innan jag åkte bestämt mig för att återbesöka das Pergamonmuseum. Och eftersom inget kan hålla mig borta från romerska skulp- turer gick jag och lade mig i samma rum som efterfesten fortfarande pågick i (vi bodde nio personer i en tvåa men tack vare min förmåga att sova varsomhelst, hursomhelst och närsomhelst fick jag antagligen mest sömn av alla) och vaknade av mig själv halv nio. De andra sov fortfarande när jag lämnande lägenheten, men när jag anlände till museet och kunde gå rakt in ångrade jag inte att jag gått upp tidigt. Då jag ett par timmar senare gick därifrån sträckte sig kön över gården och långt ut på gatan. Jag kan dessutom verkligen uppskatta att gå på museum själv, speciellt antikhistoriska. Det är som en måltid; först tittar man på de österländska och grekiska samlingarna lite för att man måste för att sedan kasta sig över den romerska efterrätten.

Ägnade mig även åt museibutiksshopping; vykort, post-its med romerska väggmålningar på, en fickspegel med samma typ av motiv samt den fantastiska produkten den latinska lertavlan. Det är en vykortsstor lerplatta med en välgångshälsning ur Fasti inristad som man kan fylla i själv. Jag ska lätt färglägga den med guld och hänga upp på väggen. Min förtjusning över den säger väl förövrigt en del om hur svältfödda antikhistoriker är på profilprodukter…

Träffade sedan min väninna från Lund, Verena, som kommer från Berlin, och åt lunch med henne. Gick därefter en sväng på stan och satte mig på Starbucks för att skriva vykort och flög tillsist hem vid nio. Somnade på planet och på Öresundståget, lyckades hålla mig vaken i taxin men somnade återigen så fort jag kom innanför dörren efter att ha öppnat det fantastiska paketet från MCA; en självlysande Jesusskulptur. Ska bygga min pappersmodell av Peterskyrkan som jag fick av Johanna och låta honom bo där.

Bilden: Jag & min liebling Felizia