Jag har ju varit sjuk ett par dagar. Helt normalt magsjuk såsom jag då och då har varit ända sedan jag var liten, vissa blir förskylda och andra får svullna magkörtlar. Det här har jag förklarat, men ändå har de allra flesta frågat om det inte är stressrelaterat; om jag inte jobbar för mycket; om jag inte borde bli bättre på att säga nej.
Visst arbetar jag mycket, har en hög arbetsbelastning och är ibland stressad och visst uppskattar jag verkligen omtanken (antalet sjukskrivna doktorander är allt för stort och det är i allra högsta grad ett reellt problem) men nu har så många frågat att jag nästan börjar bli irriterad. Jag säger ifrån när det blir för mycket (har hänt en gång under terminen och således har jag inte behövt läsa mer grekiska förens till sommaren) och har faktiskt valt mina uppdrag själv, som en vuxen människa som kan säga nej.
Men det som egentligen irriterar mig är att alla frågar mig men ingen mina manliga kollegor som är minst lika stressade, men förväntas kunna hantera det; förväntas kunna säga nej.
Visst arbetar jag mycket, har en hög arbetsbelastning och är ibland stressad och visst uppskattar jag verkligen omtanken (antalet sjukskrivna doktorander är allt för stort och det är i allra högsta grad ett reellt problem) men nu har så många frågat att jag nästan börjar bli irriterad. Jag säger ifrån när det blir för mycket (har hänt en gång under terminen och således har jag inte behövt läsa mer grekiska förens till sommaren) och har faktiskt valt mina uppdrag själv, som en vuxen människa som kan säga nej.
Men det som egentligen irriterar mig är att alla frågar mig men ingen mina manliga kollegor som är minst lika stressade, men förväntas kunna hantera det; förväntas kunna säga nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar