En humanistisk superhjälte?

Igår såg Micke och jag Änglar & Demoner (mitt val, ingen pinsamhetsskugga ska falla över mitt sällskap) och utifrån förutsättningarna, det vill säga den effektsökande men och ganska underhållande boken, måste jag säga att jag uppskattade filmen. Den litterära kritiken mot Dan Brown kan jag absolut förstå, men inte riktigt den från det humanistiska akademiska hållet. Är det inte fullständigt uppenbart att det rör sig om fiktion och att de allra, allra flesta läsare och biobesökare förstår det? Visst formar även fiktion vårt historiemedvetande, men kan man inte istället betrakta Robert Langdon som en humanistisk hjälte? Han löser helt enkelt svåra mysterium genom att kunna fruktansvärt mycket, sätta samman sin kunskap på ett relevant sätt och spontant associera till rosenlinjen när han skär sig under rakningen. Och som tack för sin insats önskar han sig inget hellre än tillgång till en åtråvärd handskrift. (Dock är jag förvånad över att han behövde ha hjälp med latinet, men det kan ha varit ett raggningsknep. Att bli ombedd att översätta en latinskt text kan jag, eventuellt av egen erfarenhet, intyga inte sällan används som just ett sådant.) Kanske är det också igenkänningsfaktorn som gör mig positivt inställd; jag kan se mig själv reagera på en krissituation genom att hålla en spontan monolog om när Pantheon egentligen förklarades för katolsk kyrka.*


* År 609.