Troppo caldo

Ciao tutti!

Jag är nu på Institutet i Rom, sitter i biblioteket och är lite upprörd över att AC:n inte funkar, det är nämligen sjukt varmt här. Idag jobbade vi fram till lunch, jag kom till Rom vid fyra och skulle bara gå en snabb sväng som slutade med en tvåtimmars promenad (det spelar inte roll hur jag planerar, det slutar ändå alltid med att jag går mycket längre än vad jag tänkt mig). Jag befann mig ungefär bakom Piazza San Pietro när jag sprang in i en fantastiskt fab kuvertväska i guld som jag insåg att mitt liv behövde. Kuvertväskor är snygga, men oftast för små (jag har alltid med mig tusen saker även när det är fest) och har inte alltid kedjor (det är hemskt svalt och stiligt att hålla dem i handen, men jag klarar av att vara sval och stilig i ungefär fem minuter så jag behöver något mer kedjelikt att hänga över axeln) men den här var lagom mobil-pengar-smink-kamera-stor och med kedja. Hittade denna nya favoritväska i en tantaffär och konstaterar återigen: tanten är min främsta stilikon.

Men nu var det inte väskor jag skulle tala om, utan värme. Det har nämligen gått från att vara sjukt varmt till sjukt varmt och någon form av rekord. Det har gått från fem liter vatten om dagen till fem liter vatten med saltersättning, från kofta efter middagen till linne till midnatt, från sval morgon till 20 grader klockan sex. Och hur vet jag hur varmt det är klockan sex på morgonen? Jo för att det är min nya arbetstid (säger någon dolce vita så skriker jag). Eftersom vi smälter bort om eftermiddagarna jobbar vi numera sex till halv två varje dag och sover en timme efter lunch innan vi börjar dokumentera. Det känns lite konstigt att stiga upp innan det har blivit ljust, men tuppen är vaken och soluppgången över bergen är fantastisk och man är inte så trött som man tror. Trots att det är hårt ibland (jag kanske romantiserar nu, ungefär som folk gör med lumpen som blir till ett ljuvt minne om kamratskap, härdande och offervilja men som, föreställer jag mig, egentligen mest var lerig och jobbig, men i Monteleone slutade vi fyra och jag minns det som att jag och Parysa tillbringade flera timmar varje dag med att sitta på verandan, bli speedade på koffein och skratta tills vi fick kramp och i Prima Porta hade vi en pool och gick på jazzkonserter men här arbetar vi mellan tio och tolv timmar varje dag. Men det härliga är att verkligen ingen klagar, kanske för att vår chef jobbar hårdare än någon annan. Hon är en sjukt kompetent, häftig och lätt excentrisk människa som attacksover i tio minuter och sedan arbetar i fem timmar till efter att ha grävt som en galning hela dagen. Vi pratar om kvinnan som sköt sin första zebra som 20-åring och som är svår att inte tycka om. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med denna långa parantes, mest att det är hårt men härligt att ingen gnäller fast jag gör det lite nu och att jag trivs med hur vi har det och nog kommer romantisera även Villa Magna när jag duschat bort den sista leran).