Dearest blog, det har inte varit meningen att försumma dig men du vet att jag inte hade tillgång till internet på landsbygden och Institutets nät låg nere hela helgen och igår gjorde jag andra saker. Men nu så, är jag hemma igen i ett gråregnigt Lund, iförd kofta för första gången på flera veckor men fortfarande med solglasögon i håret och lätt förvirrad. Men vi backar lite.
Förra veckan var alltså sista veckan i Villa Magna. Jag och Megan fick inte lov att fortsätta arbeta i vårt trench eftersom det hade bestämt sig för att börja fylla igen sig självt. Istället placerades vi precis utanför och jag grävde fram en mur och nådde ner till det romerska grundlagret under allt det medeltida och blev av uppenbara skäl väldigt glad. I tisdags arbetade jag tillsammans med Andy och Toto, The Total Station, och gjorde survey och tog geofoton och annat naturvetenskaplig teknologiskt. I största allmänhet är hela projektet mycket naturvetenskapligt och jag är som bekant hopplöst humanistisk och råkade nollställa hela totalstationen (men jag kan härleda dess latinska rötter). Trots den lilla incidenten och tack vare Andy’s tålamod var det ändå great fun.
I onsdags hade vi quizkväll där alla svar skulle sluta på V eller M och Team Pelvis vann visserligen inte, men stod ändå för en stabil insats. I torsdags hade vi den officiella avslutningsmiddagen för oss och externa gäster på siten. Dessförinnan hade vi organiserat en stor guidning för allmänheten och jättemycket folk kom. Kul, speciellt eftersom lokalbefolkningen ibland kan ha problem med främmande forskare som kommer dit och gräver upp deras land (ooh, lät jag just hemsk kolonial? Sorry.) Jag tilldelades, utan att ens be om det, mitt favoritansvarsområde pynt och dekoration tillsammans med Hugh, brittisk medeltidshistoriker som grävde med vapensköldsringen på. Vi gav oss först iväg på shoppingtur (och Hugh kommenterade alla mina inköpsförslag med brilliant, absolutely brilliant) och sedan ställde vi i ordning allt och jag gjorde en ljusinstallation med antimyggljus på ruinerna och vi såg solen gå ner över siten och åt mat, drack vin och dansade.
På fredagen fyllde vi igen och täckte över allt, det var varmare än någonsin och alla fick känsloutbrott. På kvällen åkte vi till en restaurant och blev serverade från en färdig meny eftersom ingen orkade välja eller knappt ens prata så kvällen blev tidig. På grund av det massiva dokumenteringsarbetet hann vi inte sova siesta på hela veckan utan arbetade från sex på morgonen till middagen vid åtta och ibland även efter det. Jag och Megan ville avsluta det allra sista och eftersom vi tillsammans är en kombination av amerikansk tävlingsmentalitet och luthersk arbetsmoral gick vi upp halv fem nästa morgon och satt iförda pyjamasar och registrerade alla våra dokument oavbrutet i sex timmar. De enda avbrotten skedde när någon skulle åka ovanligt tidigt. Jag har alltid lätt för att bli rörd och gråtmild, men kombinationen för lite sömn, för mycket sol, sista dagen på älskad plats och italiensk mentalitet gör det hundra gånger värre. Jag satt och hetsskrev, såg upp, kramade någon hejdå, snyftade lite och fortsatte skriva tills ett-tiden då det var dags att lämna Villa Magna.
Efter många hejdå:n och kramar och tack Gud för att projektet fortsätter nästa sommar så att vi kan ses då åkte jag till Institutet och funderade på vad jag skulle göra på kvällen. Det hade varit trevligt att träffa Stefania, äta middag och dricka drinkar men jag var fullständigt utmattad och insåg att det mest dekadenta man kan göra sista kvällen i Rom inte är cocktails på Piazza Navona, utan istället att dra för gardinerna och sova. Så det gjorde jag, från klockan fem på eftermiddagen och hela natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar