15 juli 2007

Marcus Aurelius gästbloggar från Villa Magna

Idag presenterar jag stolt helgens gästbloggare och det är ingen mindre än den unge Marcus Aurelius, Roms blivande kejsare! Han har nämligen vistats i samma villa som jag gör nu och skrev till sin lärare om vad han hade för sig. Tyvärr kan han inte svenska så jag har fått översätta. Det har jag gjort på stulen tid med hjälp av mitt pocketlexikon så resultatet har blivit därefter. Ragnar tipsar om den här som jag ännu inte har hunnit spana in men som har orsakat ett visst habegär.

Okej Marce, hit it!

Have mi magister gravissime!
Nos valemus. Ego hodie ab ora nona noctis in secundam diei bene disposito cibo studivi; a secunda in tertiam soleatus libentissime inambulavi ante cubiculum meum. Deinde calceatus sagulo sumpto – nam ita adesse nobis indictum erat – abii salutatum dominum meum.


Ad venationem profecti sumus, fortia facinora fecimus, apros captos esse fando audimus, nam videndi quidem nulla facultas fuit. Clivom tamen satis arduom successimus; inde postmeridie domum recepimus. Ego me ad libellos. Igitur calceis detractis, vestimentis positis, in lectulo ad duas horas commoratus sum Legi Catonisorationem De bonis Pulchrae et aliam qua tribuno diem dixit. Io, inquis pueo tuo, vade quantum potes, de Apollinis bibliothecabus has mihi orations apporta. Frustra mittis, nam et isti libri me secuti sunt. Igitur Tiberianus bibliothecabus tibi subigitandus est. […] Sed orationibus his perlectis, paulum misere scripsi, quod aut lymphis aut Volcano dicarem. […]

Ego videor mihi perfrixisse, quod mane soleatus ambulavi an quod male scripsi, non scio. Certe homo aliqui pituitosus, hodie tamen multo mucculentior mihi esse videor. Itaque oleum in caput infundam et incipiam dormire: nam in lucernam hodie nullam stillam inicere cogito, ita me equitatio et sternutatio defatigavit.
Valebis mihi, magister carissime et dulcissime, quem ego – ausim dicere – magis quam ipsam Romam desidero.

Var hälsad min mest vördnandsvärde lärare!
Vi mår bra. Tack vare ett gott arrangemang av måltiderna har jag idag studerat från klockan tre till åtta; timmen efter det gick jag mycket nöjd omkring i mina sandaler framför mitt sovrum. Sedan jag satt på mig skor och mantel – vi hade blivit tillsagda att komma klädda så – gick jag för att hälsa min gud.

Vi gjorde oss redo för att ge oss ut och jaga och utförde modiga dåd, genom en hörsägen fick vi veta att vildsvin hade fångats, men vi hade inte turen att se några. Fast vi klättrade upp för en brant kulle, och på eftermiddagen återvände vi hem. Jag gick till mina böcker, tog av mig mina stövlar och mina kläder och tillbringade nästan två timmar på soffan. Jag läste Catos tal om Pulchras egendommar och ett annat i vilket han anklagar en tribun. Oh, säger du till din pojke, gå så snabbt som du kan och skaffa mig de talen från Apollonbiblioteken! Du sänder efter dem förgäves, för de böckerna, bland flera, har följt med mig hit. Så du får gå runt till bibliotekarien i Tiberius’ bibliotek. [...] När jag hade läst de talen skrev jag lite och dåligt, något att skänka till vatten och eld. (Den känslan känner man ju igen, ey.) [...]

Det synes mig som om jag har blivit förskyld, antingen efter att ha gått omkring i sandaler tidigt på morgonen, eller efter att ha skrivit dåligt, jag vet inte. Men jag är verkligen full av slem, idag är jag snorigare än någonsin. Så jag ska hälla oljan på huvudet (i håret? Var Marcus Aurelius ett brat? Ja, med stor sannorlikhet.) och gå och lägga mig för jag tänker inte hälla en droppe i min lampa idag, så trött är jag av ridning och nysande. Farväl från mig, min käraste och ljuvaste lärare som jag, vågar jag påstå, saknar mer än Rom självt.

Have mi magister dulcissime!
Nos valemus. Ego aliquantulum prodormivi, propter perfrictiunculam, quae vedetur sedata esse. Ego ab undecima noctis in tertiam diei parti legi ex
Agricultura Catonis partim scripsi, minus misere mehercule quam heri. Inde salutato patre meo, aqua mulsa sorbenda usque ad gulam et reiectanda fauces fovi, potius quam dicerem gargarissavi: nam est apud.
Novium credo, et alibi. Sed faucibus curatis abii ad patrem meum et immolanti adstiti. Deinde ad merendam itum. Quid me ceses prandisse? Panis tantulum, quom conchim caepas et maenas bene praegnatas alios vorantes viderem. Deinde uvis metendis operam dedimus et consudavimus et iubilavimus. [...] Ab hora sexta domum rediimus.

Paululum studui atque id ineptum. Deinde cum matercula mea supra torum sedente multum garrivi. Meus sermo hic erat: Quid existimas modo meum Frontonem facere? Tum illa: Quid autem tu meam Gratiam? Tum ego: Quid autem passerculam nostrum Gratiam minusculam? Dum ea fabulamur atque altercamus, uter alter utrum vestrum magis amaret, discus crepuit, id est, pater meus in balneum transisse nuntiatus est. Loti igitur in torculari cenavimus: non loti in torculari, sed loti cenavimus: et rusticos cavillantes audivimus libenter. Inde reverses, priusquam me in latus convert ut stertam, meum pensum explico et diei rationem meo suavissimo magistro redo, quem si possem magis desiderare, libenter plusculum macerarer. Valebis mihi, Fronto, ubiubi es, mellitissime, meus amor, mea voluptas. Quid mihi tecume set?
Amo absentem.

Var hälsad min käraste lärare!
Vi mår bra. Jag försov mig på grund av min lätta förskylning som nu verkar ha gått över. Så från fem till nio läste jag dels ur Catos Agricultura, dels skrev jag, inte fullt så dåligt som igår vid Hercules. Sedan, efter att ha hälsat min far, sköljde jag min hals, jag ska inte säga gurgla, även om jag tror att man kan hitta ordet gargavisso (gargarizo – skönt ljudhärmande, det påminner mig också om namnet på byn jag bor nära, Sgurgola, som onekligen låter som ett gurgelljud.) hos Novius och andra, utan genom att svälja ner honungsvatten till matstrupen och sedan spotta ut det igen. (Jag älskar detaljerna här, kanske ska jag börja blogga i samma stil?) Efter att ha kurerat halsen gick jag till min far och bistod honom vid offrandet. Därefter gick vi och åt lunch. Vad tror du att jag åt? Bara lite bröd, fast jag såg andra som slukandes åt bönor, lökar och sardeller fulla med rom. Sedan arbetade vi hårt med att skörda druvor och vi var glada. [...] Efter klockan sex gick vi hem.

Jag studerade lite och till ingen nytta. Sedan hade jag ett långt samtal med min lilla mamma när hon satt på sängkanten. Jag sa så här Vad tror du att min Fronto gör nu? Och hon sa Och vad tror du att min Gratia gör? (Frontos dotter that is.) Och då sa jag Vad tror du att vår lilla sparv, den lilla Gratia gör nu? Och medan vi höll på och smågnabbades om vem av oss två som älskade vem av er mest slog gong-gongen vilken tillkännagav att min far hade gått till badet. Vi åt kvällsmat efter att ha badat i oljepressrummet, alltså vi badade inte i oljepressrummet, men när vi hade badat åt vi kvällsmat där, och vi lyssnade roade till hur bönderna retades. När jag kom tillbaka, innan jag lade mig i sängen och snörvlade, gjorde jag min läxa och gav min käraste lärare en rapport om dagens förehavanden, och om jag kunde längta efter honom mer skulle jag gärna plågas ytterligare. Farväl från mig min Fronto, var du än är, min honungssötaste, min kärlek, min njutning. Hur är det mellan oss? Jag älskar dig men du är inte här.

Den sista meningen, amo absentem, är så snygg och att jag behöver åtta svenska ord för att uttrycka latinets två är ytterligare ett bevis på språkets syntaktiska skönhet och aktualiserar frågan: varför har jag ingen latinsk brevvän? Det kan man ju verkligen undra.

1 kommentar:

Anonym sa...

Att du inte blir brevvän med Ola Wikander. Har hört att han håller sig med latinska brevvänner.