Skelett: jag ställer frågor och känner mig som Hamlet

I onsdags och torsdags lämnade jag mitt trench för att arbeta med Cori som doktorerar i osteologi (läran om skelett) och Luciano som representerar den italienska arkeologimyndigheten och helt enkelt är il maestro, för att lära mig hur man gräver upp skelett. Eftersom vi arbetar i en klosterruin finns det ett gäng döda människor i jorden, så det kan vara bra att kunna.

Jag känner mig kluven till det etiska i detta – de kan bidra med viktig information (eller helt enkelt vara i vägen), men samtidigt känns det som man kränker något, jag vet inte vad. Det finns en anledning till att gravfrid är ett ord. Å andra sidan läser jag gladeligen antika brev och skulle utan att tveka dräglandes kasta mig över Augustus dagbok om en sådan funnits. Och det är väl egentligen en lika stor kränkning.

Men att sitta och gräva upp de gulnande benen är inte alls obehagligt, snarare nästan meditativt. (Och detta sagt av mig som är vegetarian, inte alls kyrkogårdsromantisk, aldrig skulle döda ens en fästing och som konsekvent vägrade dissekera högstadiet igenom.) Jag föreställer mig att det är så här det är att operera; man är så fokuserad på detaljer och precision att man inte tänker på människan framför en som en helhet. Eller som kroki där nakenhet blir till linjer och sträck. Men visst undrar man ibland vem som personen som kramar sitt barn egentligen var, innan man lägger den i en plastpåse, märkt med ett nummer.