Ständigt dessa traditioner

Ni som har följt bloggen i jul har kunnat konstatera två saker; jag är väldigt släktkär och betydligt mer traditionell än vad jag egentligen vill erkänna. Detta kom till uttryck även ikväll då det var dags för traditionsenlig julbio med storkusinen. När jag var liten fick jag alltid biljetter till senaste Disneyfilmen och fortfarande får jag alltid ett biobesök i present av Suss, gärna till en mastodontfilm. I år såg vi Arn och jag måste säga att jag är positivt överraskad. Visst, Sveriges dyraste film ever är inte Sveriges bästa, det är en pekoral men hade jag velat se ett Bergmandrama hade jag aldrig satt mig i salongen. Jag tycker om att Joakim Nätterqvists Arn är lite blyg och trulig och inte den Hamilton till häst som Guillou målar upp i sina böcker. Det var mysigt att krypa upp i biofåtöljen för två och en halv timmes äventyr och det pratades en hel del latin i filmen. Vid ett tillfälle kan en av de 770 personerna i Palladiums stora salong ha fnissat högt. (Däremot kan man fråga sig varför Arn som har undervisats i latin sedan han var typ sju bast inte som vuxen kan översätta In hoc signo vinces, men han kanske inte tillhörde klostrets latinska begåvningsreserv.) Dessutom känner jag efter sommarens arbete att jag kan relatera till klosterliv på ett helt annat sätt.

Innan filmen åt jag middag hos Suss och Lars och gullade med Vera och efteråt drack vi te och tittade på Strindberg med Jonas Karlsson whom I adore, nu sitter jag åter vid familjens köksbord och känner mig belåten med dagens kvalitetstid med kusinen och våra bibehållna traditioner.