Det är så jag säger det

Efter att ha sagt hejdå till Charlotte åkte jag ut till Öckerö där Lars, min kusins man, har ett hus. Vi åt mat, drack vin och jag fick fransar på min halsduk som Suss inte hann få färdig till jul. Det har regnat oupphörligt idag, förutom när jag tog färjan hem. Jag stod ute på däck, invirad i min nya halsduk (stickad med tre blåa garner varav ett glittrigt), vinden höll tag i mitt hår och jag lyssnade på Håkan. Jag vet att jag låter som en bad cover version av Evert Taube när jag besjunger min hemstad (ni skulle sett den genom regndiset från Älvsborgsbron så skulle ni förstått), men trots det ångrar jag aldrig att jag har flyttat eller önskar mig tillbaka. Det enda som gör ont ibland är att vara långt borta från kusinbarnen - hur förklarar man för en tvååring varför man inte kan ses oftare?