Fram tills igår trodde jag att allt som återstod var ren formalia. Och det visade det sig vara också, men på ett helt annat sätt.
Igår var jag på Områdets julfest när jag blir hejdad av Forskarutbildningsnämndens ordförande som lovar att göra allt han kan för att rädda mig. Jag förstår inte riktigt valet av drastiskt verb innan min studievägledare kommer springande för att stödkrama mig. Då visar det sig att det som alla före mig har fått dispens för, att de bara behärskar ett av de klassiska språken, helt plötsligt inte alls är så självklart och att nämnden mycket väl kan tvingas avslå Institutionens förslag fast alla egentligen var eniga om det. Ni förstår ångesten? Liksom nej, man får inte uppfylla en dröm och sedan ta tillbaka och har jag sagt att jag har köpt en lägenhet?
Imorse vaktade Åsa (Åsa, vad skulle jag gjort utan Åsa?) utanför sammanträdesrummet och ringde så fort det var över. Nämnden hade varit enig. Om att jag har motsvarande kompetens.
Så nu är jag så röd och lättad att jag gråter.
Annchen satte fingret på det i ett sms härom natten, det här med att jag egentligen inte är en särskilt förändringsbenägen människa. Jag tycker det räcker så här, så här vill jag ha det, livet jag är nöjd. Nu pausar vi ett tag tills nästa stora förändring.
Har precis pratat med Suss om julen och vet ni hur skönt det var? Vi ska fira på samma sätt som varje år och jag längtar. En veckas retreat i Göteborg är precis vad jag behöver.
Igår var jag på Områdets julfest när jag blir hejdad av Forskarutbildningsnämndens ordförande som lovar att göra allt han kan för att rädda mig. Jag förstår inte riktigt valet av drastiskt verb innan min studievägledare kommer springande för att stödkrama mig. Då visar det sig att det som alla före mig har fått dispens för, att de bara behärskar ett av de klassiska språken, helt plötsligt inte alls är så självklart och att nämnden mycket väl kan tvingas avslå Institutionens förslag fast alla egentligen var eniga om det. Ni förstår ångesten? Liksom nej, man får inte uppfylla en dröm och sedan ta tillbaka och har jag sagt att jag har köpt en lägenhet?
Imorse vaktade Åsa (Åsa, vad skulle jag gjort utan Åsa?) utanför sammanträdesrummet och ringde så fort det var över. Nämnden hade varit enig. Om att jag har motsvarande kompetens.
Så nu är jag så röd och lättad att jag gråter.
Annchen satte fingret på det i ett sms härom natten, det här med att jag egentligen inte är en särskilt förändringsbenägen människa. Jag tycker det räcker så här, så här vill jag ha det, livet jag är nöjd. Nu pausar vi ett tag tills nästa stora förändring.
Har precis pratat med Suss om julen och vet ni hur skönt det var? Vi ska fira på samma sätt som varje år och jag längtar. En veckas retreat i Göteborg är precis vad jag behöver.
8 kommentarer:
Må så vara att avgörandet rent formellt låg i andras händer, men inte desto mindre är det du själv som ska ha all äran av att ha förtjänat ihop till att det blev så. Och det här med dramatisk inramning till självklara förlossanden: mmm, gör den ständiga åminnelsen än mer special. Så grattis igen då!
Tusen tack vännen! Rent narrativt var det ju en fantastisk avslutning även om mina nerver tog en hel del stryk. Är nu nästan lika matt som glad.
Grattis! Rättvisan och balansen i universum är återställd, Lovisa har fått sin rättmätiga plats.
(...lägger ner yxan)
Men du ska veta att jag uppskattade erbjudandet om en brigad med yxbeväpnade stridslystna latinister at my disposal för hämd och havoc oerhört mycket. Och jag står naturligtvis alltid till din tjänst carissima.
usch och fy! kanske inte världens mest avslappnade julfest? men det gick ju vägen! och det är ju det allra viktigaste. nu har du det du ville inför detta år: lägenhet och doktorandtjänst. helt och hållet din egenförtjänst! men det är skönt att veta att du haft så bra stöd från instutution etc också. Ett innerligt grattis. Kramar, K.
Nej, det var det verkligen inte, speciellt inte då jag samtidigt överöstes med gratulationer som jag fick nyheterna om att det inte alls var klart. Men nu är det det och jag är så oerhört lättad. Stor kram!
jag kan också tänka mig att lägga ner yxan men, åh herregud, jag vet alltför väl var den ligger om tillfälle skulle dyka upp.
lite som temat för ditt ärende- när du minst anar det.
Man ska alltid ha en yxa tillhands. Jag är lugn nu, men den ligger under sängen.
Skicka en kommentar