Igår var det julafton och jag kände mig åter som ett barn. Jag och mamma gick, som varje år, upp tidigt för att gå till kyrkan. I Örgryte Nya noterade jag som vanligt årets största samling av minkpälsar och den gamla vanliga konservatismen (jag har konfirmerats i samma församling och vi har väl inte haft ett helt okomplicerat förhållande sedan dess). På julaftonsmorgon älskar jag ljusen, stämningen och sångerna, men jag går också till kyrkan för att lyssna till julens kärleksbudskap och bära med mig det resten av dagen. Tyvärr fick jag istället dåliga skämt om, i nämnd ordning, vegetarianer, feminister och humanister. Förlåt om jag är bitterfittig, men jag uppskattar inte att höra läser man Romarbrevet får man lära sig att bara de som är svaga i tron väljer grönsaker så gå ni hem och ät extra mycket skinka haha. Visst måste man inte problematisera det jag ofta brottas med i kristna sammanhang; att förena något så djupt omoraliskt som att äta kött med tron, i en predikan på julafton men snälla, skämta inte heller om det. Var tvungen att ägna de två kommande psalmerna åt att tänka det handlar om tradition, begreppsanvändning och tolkning för att åter bli mild.
När vi kom hem igen åt vi frukost med pappa, öppnade strumppaket och jag julbadade med en ruby red slippers (hej Annchen!) som färgar badvattnet knallrött och med vitt skum till är det som att bada i en rosendoftande tomtedräkt. Sedan åkte vi hem till farmor innan familjen traditionsenligt fortsatte hem till moster för jullunch. På eftermiddagen åkte vi alla ut till Öckerö för att involvera min kusins mans familj i julfirandet (släkten har inga problem med att flytta på sig, men det är livsviktigt att vara tillsammans. Man kan liksom inte bara få min kusin, man får oss alla, inklusive husdjur, på köpet). Ute i skärgården drack vi glögg, läste upp alla retsamma rim och öppnade paket. Av förklarliga skäl hade jag i år nästan enbart önskat mig, och fick, inredning eller köksutrustning. Tydligen, enligt rim riktade till mig, hade min önskan om att allt skulle vara blått ställt till en hel del problem då alla produkter inte kommer i den kulören (dock finns Margaretaskålar i babyblått, jag fick sammanlagt sju stycken så jag vet) och jag fick lugna alla genom att säga att jag även tycker att guld är en trevlig färg. Efter att ha fått allt från en säng till badhandukar kröp jag upp i soffan, pussade på kusinbarnen, gullade med hundarna, retades med kusinerna och gapskrattade med morbror innan jag somnade i bilen på väg hem.
När vi kom hem igen åt vi frukost med pappa, öppnade strumppaket och jag julbadade med en ruby red slippers (hej Annchen!) som färgar badvattnet knallrött och med vitt skum till är det som att bada i en rosendoftande tomtedräkt. Sedan åkte vi hem till farmor innan familjen traditionsenligt fortsatte hem till moster för jullunch. På eftermiddagen åkte vi alla ut till Öckerö för att involvera min kusins mans familj i julfirandet (släkten har inga problem med att flytta på sig, men det är livsviktigt att vara tillsammans. Man kan liksom inte bara få min kusin, man får oss alla, inklusive husdjur, på köpet). Ute i skärgården drack vi glögg, läste upp alla retsamma rim och öppnade paket. Av förklarliga skäl hade jag i år nästan enbart önskat mig, och fick, inredning eller köksutrustning. Tydligen, enligt rim riktade till mig, hade min önskan om att allt skulle vara blått ställt till en hel del problem då alla produkter inte kommer i den kulören (dock finns Margaretaskålar i babyblått, jag fick sammanlagt sju stycken så jag vet) och jag fick lugna alla genom att säga att jag även tycker att guld är en trevlig färg. Efter att ha fått allt från en säng till badhandukar kröp jag upp i soffan, pussade på kusinbarnen, gullade med hundarna, retades med kusinerna och gapskrattade med morbror innan jag somnade i bilen på väg hem.
2 kommentarer:
Så fint att läsa din intelligent lågmälda ironi gentemot några av julens otaliga, komplett oförenliga manifestationer.
Lätt för henne att ha åsikter , invänder kanske någon, en tjej född med guldsked , som hon tycks vara och ingen 'fattigstudent' direkt! Just därför desto mer värdefull bloggning, skulle jag säga. Tack!
Vilken fin kommentar, den gjorde mig glad! Tack. Tanken men bloggen har aldrig varit varesig agitation eller strukturerad samhällsanalys, det finns det andra fora för, utan snarare är den min vardagsbetraktelse. Och som vegetarian, feminist, humanist och kanske lite mer fattigstudent än vad det verkar när jag är hemma hos föräldrarna, så känner jag att jag har att välja mellan bitterhet eller ironi. Jag har valt ironin.
Skicka en kommentar