Desiderantem quod satis est, jag jobbar på det Horatius

Idag var jag som ordförande emeritus för Grundutbildnings- nämnden kallad till deras heldag men var tvungen att avstå då uppsatsen pockade på uppmärksamhet. Så istället har jag tillbringat dagen med att undra varför jag valde att ta med romarodena i min analys? Typiskt ohärligt att få si fractus illabatur orbis, impauidum ferient ruinae slängt i ansiktet när man är trött och uttråkad. Presskonferensen om latinets räddning däremot var klart upplyftande. Eftersom det just nu känns som om det flyger chanser i luften överallt och att jag inte vill spilla någon mjölk men samtidigt tycker att det är lite läskigt att snart vara klar och lämna den trygga studielunken för att faktiskt välja på riktigt så träffade jag i eftermiddags Eva som är något av min mentor. Skönt och bra, även fast jag inte direkt har färre planer nu. Problemet är att jag och verkligheten inte alltid spelar i samma lag och att desiderantem quod satis est inte är mitt ledord, men å andra sidan älskar jag att planera och när det händer mycket.

Nytt på listan över planerade resor:
Konferens i Manchester i februari, master- och forskarstuderande presenterar sina projekt. Tack till Magdalena för pepp!

Nu sitter jag på kåren och har ätit hämtsushi och skrivit mitt underlag inför mötet med SOL-utvärderingsgruppen imorgon men nu är klockan halv tio och jag ska gå hem och sova.

Jag hoppas redan nu att jag på något plan är en peppande och inspirerande människa, men om jag skulle få fortsätta inom den hära akademiska världen skulle jag verkligen jobba för att entusiasmera människor, om inte annat som för att ge ett ringa tack tillbaka för all pepp och uppmuntran jag får. Och när jag blir gammal och onödigt rik ska jag grunda stiftelsen Lovisas premium som ska ge pengar åt grundstudenter med stort behov av att åka till Italien som ytterligare ett bevis på min tacksamhet.