Kommunikation

Har sett de sena avsnitten av Sex and the City hela veckan. I normala fall antingen sover jag eller är ute vid den tiden (euhm, klockan 23.00, men kom igen, det är sent) men nu när det är sommar får man vara uppe längre. Det som slår mig är att avsnitten inte känns föråldrade förutom på en punkt; kommunikationen. Carrie lär sig maila, mobiltelefoner är nytt och de pratar hela tiden på den fasta linjen. Minns ni R2-funktionen? När använde jag den senast? När pratade jag överhuvudtaget i telefon längre än två timmar i sträck, skrattade mig tårögd och öronen svettiga? All denna internetanvänding har inte gjort att jag träffar mina vänner mindre ofta eller länge irl men däremot har mycket av telefonkommunikationen tagit annan form.

Diskuterade det här fenomenet med Daniel förra sommaren och vi konstaterade att de år som skiljer mellan oss (inte så värst många) visar sig i att jag, som fick min första mobil som fjortonåring, aldrig har varit ute och fått någons telefonnummer handskrivet på en lapp (eller jo förresten, med läppstift på min arm under skolresan i nian, men av väldigt många anledningar tycker jag vi bortser från det). Vilket jag nästan sörjer, det verkar så fint och gammaldags.