Igår, förutom att drömma om Rom, styrde jag upp lite utvärderingsrelaterat fix samt påbörjade måndagslämpligt nog ett nytt projekt; skriva klart kandidatuppsats i historia. Sedan i våras har jag en magisterexamen i antikhistoria och eftersom jag har fått för mig att det vore förtjusande att komplettera den med en kandidat i latin (eller, det vore inte bara förtjusande utan snarare nödvändigt då jag och latinet efter flera terminer av blod, svett och kärlek är skyldiga varandra det) måste jag ta 90 hp i historia. Detta var det första ämnet jag läste vid universitetet vilket var bra på många sätt då det både gav en bred humanistisk bas såväl som många fina och nära vänner. Men på senare år har jag som bekant smalnat in på det klassiska och hyser därför blandade känslor inför att återvända till medeltiden. Uppsatsen som en gång påbörjades av mig som nittionåring (vilket gudarna ska veta märks på sina ställen) handlar om etnicitet i 1400-talets Sverige; vem kallade sig svensk och varför. Källmaterialet utgörs av Karl Knutssons hejdlöst partiska och stundals djupt underhållande rimkrönika och ett antal teorier kring etnicitet är involverade. Visserligen är det ett spännande ämne, men jag känner redan (och det har liksom gått en dag) att jag saknar antiken. Dock finns det såklart positiva aspekter med som:
* En djupare historisk allmänbildning skadar ju inte, det har onekligen blivit väldigt mycket antiken och väldigt lite andra epoker de senaste åren.
* Jag får öva mig med att arbeta mer konsekvent med metod och teori och fritt utöva begreppsimperialism.
* Min numera insomnade förmåga att läsa fornsvenska återuppväcks. Det är inte latin, men ganska kul ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar