Jag var härom kvällen med om en märklig sak på väg hem till Institutet. För att komma hit behöver man gå genom en park vilket alltid får mig att slitas mellan att vilja hävda min rätt att gå var jag vill när jag vill och att ta det säkra före det osäkra. Men nu var det inte jättesent och när jag gick av bussen såg jag att en äldre kvinna skulle samma väg som jag så jag tog rygg på henne och kände mig lättad. Men då jag saktade in stegen märkte jag hur hon blev nervös, vände sig om, började leta efter nycklarna osv, och för en sekund insåg jag hur det måste kännas att vara man, att ofrivilligt framkalla den rädslan hos andra människor. Jag, som aldrig har betraktat mig själv som någon andra kan uppleva som obehaglig, kände mig först ställd, men sade sedan ett försiktigt buona sera, kvinnan sänkte axlarna och vi började tala.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Och inte vilken liten park som helst, den väldiga Villa Borghese-parken! After dark har Sv.Institutet och de många övr.utländska akademierna, utplacerade anakronistiskt i "splendid isolation" minst sagt inget bra läge, omgivna nödtvunget av höga stängsel och bastanta portvaktssystem, vilket ännu mer kan ge känslan av VI och DOM..
Överhuvudtaget, kanske hellre EU-integration än "nationella institut"? Någon debatt bland er unga?
Det är klart att man inte kan låta bli att slås av hur vi sitter här på behörigt avstånd, eller nödvändig ensamhet om man så vill, samtidigt så kan jag ibland undra över hur många av forskarna på Via Omero som verkligen vill integrera sig med det italienska samhället? Själv kan jag ibland njuta av hur parken filtrerar bort vad som händer utanför men samtidigt skulle det kännas oerhört märkligt att aldrig lämna den bubblan. Brukar lösa det genom att träffa mina italienska vänner och göra helt andra saker än att mingla på utländska akademier. Och det är, ironiskt nog, efter de kvällarna jag går hem själv genom parken.
Ps. Tusca - känner jag dig under något annat namn?
Skicka en kommentar