Alexander

Igår fällde vi ner bordet i taket på sjöboden och knökade in hela släkten för middag. Sedan gick jag hem och såg Alexander, mest för att det är en antik mastodontfilm, den är egentligen inte alls särskilt bra och cirka två timmar för lång (för att inte tala om Colin Farrells frisyr). Alexander är en av de mest fascinerande historiska personligheterna, men han tycks (just därför?) vara svår att skildra. Minns hur besviken jag blev när filmen kom, den hade ju lanserats som Oliver Stone's försök att skildra antik sexualitet men herregud så tamt. När Alexander gifter sig med Roxanne får man se hela akten men just som man tror att han och Hefaiston ska få till det får man se en ...kram? Fast såklart, Hefaiston har ju kajal och det vet vi ju alla vad det betyder.

Filmens höjdpunkt är sista stridsscenen i nuvarande Indien, först då snuddar faktiskt Colin Farrell vid det återhållna vansinne Alexander måste ha burit på.