De tre senaste dagarna

I söndags tog jag det sanslöst lugnt; klappade lite på Pantheon, åt en glass, låg i trädgården under ett blommande buskträd (hibiskus?) och åt solvarma druvor direkt från vinstocken och läste en bok från pärm till pärm. På kvällen flög jag från Fiumicino till Kastrup och sov hela vägen. I Köpenhamn var det mycket kallare än bara korta shorts och linne och ingen hade solglasögon och jag var dödstrött och somnade i väntan på mitt försenade bagage (jag är en människa med ett tydligt sömnbehov ja, jag vet) och kom till Malmö vid midnatt och tog en taxi till Lund och den hade säkerhetsbälte i baksätet och jag tänkte: nu är jag hemma igen.

I måndags var jag transferförvirrad och kände ett påträngande behov av att smörja in mig med solcreme trots att himlen var grå men Johanna kom förbi och tog med mig till stan och på lunch och Lund var sig likt och vi pratade om Fjärde Söder saker och mentaliteter och på kvällen försökte jag uppdatera mig om vad som har hänt i bekantskapskretsen, Sverige och världen och nu är det väl egentligen läge att säga något om Ingmar Bergman, men jag är fortfarande förvirrad av att de har flyttat fruktdisken på Ica så det får vänta lite. Men det är tråkigt såklart; konsten, döden och Fårö.

Idag har jag fortfarande inte kommit över att jag inte behöver ha solcreme eftersom det är molnigt, facebookat vänner från Villa Magna, druckit bryggkaffe och ätit glass som heter hasselnöt och inte nocciola tillsammans med Johanna, Björn och Magnus som stod för dagens Avslöjande. Eller så är det jag som är långsam som vanligt. (Det är lugnt M, jag har återhämtat mig från chocken nu, jag lovar.) Snart ska jag åka till Malmö och dricka öl med medtriumvir Jonas och dra arkeologskämt, jag har längtat.

Jag blev så himla glad II

I måndags, när jag kände mig betydligt mer harmonisk än förra gången jag fick paket, precis hade slutat arbeta och inlett Happy Hour med en drink fick jag post igen! Den här gången från sötaste Kristina som hade målat en fantastiskt fin akvarell och skrivit ett brev.

Raring, jag tänker så här:
Du kommer till Orust. Vi tillbringar dagen på stranden med saltvattensbad, böcker, fruktsallad och iskaffe. Sedan kanske vi promenerar lite och äter middag med föräldrarna och sedan sitter vi i vår sjöbod och dricker för många drinkar.

Vad säger du om det?

The Simple Life VI

24. Fåren har ingen hage utan istället hundar och en herde. Jag är lite sugen på att bli herde faktiskt, det verkar ganska chill och very Vergilius.

25. Mina trendiga storstadsvänner fyllesms:ar mig vid samma tidpunkt då jag går upp. Vilket alltid är härligt äckelhurtigt att påpeka.

26. Jag har förstått följande sakers fullständiga funktion: svettband, ögonbryn (och varför man inte ska plocka dem), ögonfransar och näshår. Jag har vidare insett att skrubba sig ren är något helt annat än att peela lite och att man ibland verkligen behöver en kall dusch.

Sista veckan

Dearest blog, det har inte varit meningen att försumma dig men du vet att jag inte hade tillgång till internet på landsbygden och Institutets nät låg nere hela helgen och igår gjorde jag andra saker. Men nu så, är jag hemma igen i ett gråregnigt Lund, iförd kofta för första gången på flera veckor men fortfarande med solglasögon i håret och lätt förvirrad. Men vi backar lite.

Förra veckan var alltså sista veckan i Villa Magna. Jag och Megan fick inte lov att fortsätta arbeta i vårt trench eftersom det hade bestämt sig för att börja fylla igen sig självt. Istället placerades vi precis utanför och jag grävde fram en mur och nådde ner till det romerska grundlagret under allt det medeltida och blev av uppenbara skäl väldigt glad. I tisdags arbetade jag tillsammans med Andy och Toto, The Total Station, och gjorde survey och tog geofoton och annat naturvetenskaplig teknologiskt. I största allmänhet är hela projektet mycket naturvetenskapligt och jag är som bekant hopplöst humanistisk och råkade nollställa hela totalstationen (men jag kan härleda dess latinska rötter). Trots den lilla incidenten och tack vare Andy’s tålamod var det ändå great fun.

I onsdags hade vi quizkväll där alla svar skulle sluta på V eller M och Team Pelvis vann visserligen inte, men stod ändå för en stabil insats. I torsdags hade vi den officiella avslutningsmiddagen för oss och externa gäster på siten. Dessförinnan hade vi organiserat en stor guidning för allmänheten och jättemycket folk kom. Kul, speciellt eftersom lokalbefolkningen ibland kan ha problem med främmande forskare som kommer dit och gräver upp deras land (ooh, lät jag just hemsk kolonial? Sorry.) Jag tilldelades, utan att ens be om det, mitt favoritansvarsområde pynt och dekoration tillsammans med Hugh, brittisk medeltidshistoriker som grävde med vapensköldsringen på. Vi gav oss först iväg på shoppingtur (och Hugh kommenterade alla mina inköpsförslag med brilliant, absolutely brilliant) och sedan ställde vi i ordning allt och jag gjorde en ljusinstallation med antimyggljus på ruinerna och vi såg solen gå ner över siten och åt mat, drack vin och dansade.

På fredagen fyllde vi igen och täckte över allt, det var varmare än någonsin och alla fick känsloutbrott. På kvällen åkte vi till en restaurant och blev serverade från en färdig meny eftersom ingen orkade välja eller knappt ens prata så kvällen blev tidig. På grund av det massiva dokumenteringsarbetet hann vi inte sova siesta på hela veckan utan arbetade från sex på morgonen till middagen vid åtta och ibland även efter det. Jag och Megan ville avsluta det allra sista och eftersom vi tillsammans är en kombination av amerikansk tävlingsmentalitet och luthersk arbetsmoral gick vi upp halv fem nästa morgon och satt iförda pyjamasar och registrerade alla våra dokument oavbrutet i sex timmar. De enda avbrotten skedde när någon skulle åka ovanligt tidigt. Jag har alltid lätt för att bli rörd och gråtmild, men kombinationen för lite sömn, för mycket sol, sista dagen på älskad plats och italiensk mentalitet gör det hundra gånger värre. Jag satt och hetsskrev, såg upp, kramade någon hejdå, snyftade lite och fortsatte skriva tills ett-tiden då det var dags att lämna Villa Magna.

Efter många hejdå:n och kramar och tack Gud för att projektet fortsätter nästa sommar så att vi kan ses då åkte jag till Institutet och funderade på vad jag skulle göra på kvällen. Det hade varit trevligt att träffa Stefania, äta middag och dricka drinkar men jag var fullständigt utmattad och insåg att det mest dekadenta man kan göra sista kvällen i Rom inte är cocktails på Piazza Navona, utan istället att dra för gardinerna och sova. Så det gjorde jag, från klockan fem på eftermiddagen och hela natten.

Time to get dirty

Nu åker jag iväg igen, det är dags för sista veckan i Villa Magna. Sorgligt men också lite skönt. Helgen har varit ack så kort, hann bara vara i Rom ett knappt dygn och det fanns inte tid att vare sig träffa Stefania eller åka till stranden. Nu har jag svarat på några viktighetsmail och andra mindre viktiga, men desto trevligare. Vi hörs om en vecka, nästa lördag kommer jag åter.
Pax & bonum tills dess!

The Simple Life V

23. Jag vaknade halv nio imorse och tänkte herregud vad sent.

San Clemente

Gud min gud min gud denna luftfuktighet, det är Diana Ross all over again (om ni undrar över min skolfoto-i-fyran-frisyr på bilden nedan så beror den på att jag sover med fläta för att håret är så varmt och jag inte orkar fixa det). Drack cappuccino freddo till frukost för att minimera värmeintaget och tog sedan spårvagnen (spårvagnen! Den är opraktiskt långsam, men spårvagnar är kärlek och jag har inte bråttom) till Colosseum och gick därifrån ett halvt kvarter till San Clemente, en kyrka som är så där romerskt lager på lager underbar. Längst ner finns ett Mithras-tempel (och där är det svalt och man kan höra vatten porla som ingen fortfarande vet varifrån det kommer) och ovanpå det ett hus från 100-talet som användes som grund för den första versionen av kyrkan som bygdes för att hedra Clemens, den tredje påven i ordningen. Han blev förvisad till Krim där han sedermera blev kastad i havet med ett ankare som garanti för att han verkligen skulle drunkna. På 800-talet kom Kyrillos och Methodios till Rom och sade sig medföra hans dränkta kvarlevor. Kyrillos har ett eget altare i kyrkan med en text skrivet på det alfabet vars förstadium han skapade. Själva kyrkan är från 1100-talet och används av irländska dominikaner. Det finns ankare lite varstans i kyrkan, det tycker jag som längtar till Västkusten är trevligt.

Sedan gick jag ut och hittade en söt liten tant som tog kort på mig så att jag kan visa Charlottes klänning och därefter tog jag den mer effektiva metron, köpte med mig lunch och åt i parken på väg tillbaka till Institutet.

MCA 4-ever

Vardagssexism eller jag hjärta jag

När vardagssexismen blir alltför uppenbar är den nästan rolig. Den här veckan är favoriten italienskt hushållspapper. Vi använder en sort med med bilder på olika djurhonor som tar hand om sina ungar, komplett med den snirkliga texten cura di madre, typ modersomsorg. Inga pappor i köket här inte. Men det papper som jag har överkonsumerat är det med bilder på pinuppor med information om Betty Bijoux, Dorothy Doll och Lisa Lovette som posar på det. Detta är alltså inte något spexigt utan random stormarknadspapper. Om jag bara hade kunnat och SAS hade tillåtit hade jag lätt släpat med mig en bal hem.

Annars så funderar jag på att lova mig själv evig trohet medan jag kysser min spegelbild och trär en ring över mitt vänstra finger som ett tecken på att jag är trött på män som frågar om jag är intresserad av en italiensk pojkvän.

Small talk

Det här härligt att vara i ett land där jag inte pratar mer än de flesta andra (delvis beroende på att jag är något långsammare på alla andra språk än svenska, men framförallt beroende på hur fort italienare pratar) och ingen tror mig när jag säger att jag betraktas som högljudd i Sverige. I och för sig tror ingen på mig då jag förklarar att jag just nu är maximalt brun för att vara mig heller, jag är fortfarande blekast. Till och med en mycket vit brittisk person har fått mer färg.

The Simple Life IV

19. Jag börjar arbeta på fältet klockan sex, innan solen har gått upp. Dock är tupp vaken.

20. Jag handtvättar (ironiskt nog mina mycket smutsigare än vanligt) kläder och hänger på sträck.

21. Jag har alltid urskiljningslöst gillat alla djur, men har nu kommit till fasen då jag tänker mm titta en jättestor spindel på mitt ben utan att ens göra en ansats till att försöka flytta på den. Tids nog kryper den väl av sig själv.

22. Mitt hår är very solblekt, jag ser nästan blond ut?

Villa Magna - det nya MTV

Apropå att vi inte får sitta ner när vi gräver stod jag häromdagen framåtböjd och borstade jord i mitt eget ansikte när jag tittade upp mellan mina egna ben och insåg att vår dokumentärfilmare hade zoomat in mig. Härligt ögonblick att bli filmad.

Andra tv-serier vi har funderat på att producera:

CSI - det är ganska häftigt att ha ett jobb som innebär att man har daglig seriös användning av frasen we have another body.
Villa Magna - som Villa Medusa, komplett med uppdrag och utröstningar.
Celebrity Deathmatch - man kan alltid fördriva tid i trenchet med att spekulera i vem som tar vem.
National Geographic Channel Trench Mon C II - jag och Megan har djurlivet som krävs för att producera en schysst dokumentär från vårt lilla område.
The Simple Life - okej, bara jag. Och det har jag ju redan börjat göra.
The Convent Life - jag funtar på en fortsättning på TSL på grund av uppstigning innan soluppgång för arbete i kloster. Och av andra anledningar också, för den delen.

Indiana och uppståndelsen

Joråsåatte det händer att det är actionfyllt här; idag höjdes Indiana Jones faktorn rejält när delar av taket över kapellet började ramla ner och jag och Megan fick utrymmas och förbjöds att för tillfället fortsätta att arbeta därinne. Vettigt beslut, men tråkigt för det är mycket vi inte förstår men bara en vecka kvar.

I torsdags åkte vi till Anagni för att titta på deras katedral som har fantastiskt välbevarade fresker från medeltiden. Flera av dem visade scener som handlade om apokalypsen och uppståndelsen och det kändes bra att se dem eftersom jag har tänkt en del på det där med gravfrid och vad jag egentligen håller på med, men enligt då gällande gudstro så spelar det på den yttersta dagen ingen roll hur ens jordiska kropp har bevarats. Detta verkar de medeltida byggmästarna ha tagit till sig för vi hittar flera skelett som har huggits rakt av eller vräkts ner i stora hål för att ge plats åt nya konstruktioner. Häpp.

Efter katedralen fortsatte vi till påven Benedictus VIII: palats, han kom nämligen ursprungligen från Anagni.

Sedan råkade vi köra vilse och hamnade i en bar och jag hjälpte Rafaele att reda ut skillnaden mellan beach och bitch.

Jag blev så himla glad

I tisdags var jag inte på topp. Det var första dagen som vi gick upp 04.45, vi arbetade nästan tolv timmar för att det var så mycket att göra, jag var tvungen att fylla i massa dokument på italienska trots att min hjärna hade regregerat till isglass och jag kände att alla andra var sjukt begåvade (har jag sagt att typ samtliga doktorerar vid prestigeuniversitet?) och kunde hur många språk som helst medan jag var handikappad för att jag glömt mitt italienska pocketlexikon hemma och kunde inte luta mig mot latinet som jag annars alltid gör ty Ovidius besjöng aldrig sin flickas lårbenshuvud som förstördes vid byggnationen av en brandvägg och Caesar högg aldrig sin fiende i hans till synes ännu inte fullt utvecklade ländkota som verkar har flyttats ur position för att ge plats åt ytterligare än kropp och jag hade precis lärt mig hur man hanterar jordprover som en nätt liten extrauppgift och hade dessutom jätteont i mitt vänstra ben efter att ha sträckt en muskel (eller, jag vet inte. Jag har förväxlat en tunn bit ljus terakottatakpanna med ett skallben och är ingen medicinsk expertis, men det verkar som en rimlig sak att ha gjort) eftersom vi aldrig sitter ner när vi gräver (för att man kan råka sätta sig på något viktigt, förlorar översikten och gräver i cirklar) utan står på huk eller framåtböjd. Jag hade förväntat mig att få ont i ryggen eller i armarna eller andra svaga kroppsdelar och inte benen som är mina mest (eventuellt även enda) viga delar, men det kanske är just därför att jag har överutnyttjat min böjlighet som jag fick ont. Non lo so, men det har gått över nu och på tisdagskvällen hände en sak som gjorde mig så glad att jag fick tårar i ögonen och log i över en timme medan jag mätte marmorblocks omfång; jag fick paket.

Förra sommaren när jag läste James Joyce (kids, lyssna inte på era svensklärare, det är inte avkoppling!) saknade jag svenska tidningar vilket världens bästa mamma skickade ner och i år gjorde hon likadant, så nu kan jag sitta under ett olivträd och läsa svenska Elle, tack mamma! Men det finaste paketet var ljusblåmönstrat och kom från Charlotte och innehöll plåster med strippande cowboys som fick mig att vilja skada mig själv för att kunna använda och en fantastiskt fab klänning från Monki (favvoaffär i Göteborg) som är sjukt snygg och over sizad och jag vet inte riktigt om du förstår hur glad jag blev och hur mycket jag just då behövde det där paketet? Tack världens bästa!

MCA 4-ever.

Troppo caldo

Ciao tutti!

Jag är nu på Institutet i Rom, sitter i biblioteket och är lite upprörd över att AC:n inte funkar, det är nämligen sjukt varmt här. Idag jobbade vi fram till lunch, jag kom till Rom vid fyra och skulle bara gå en snabb sväng som slutade med en tvåtimmars promenad (det spelar inte roll hur jag planerar, det slutar ändå alltid med att jag går mycket längre än vad jag tänkt mig). Jag befann mig ungefär bakom Piazza San Pietro när jag sprang in i en fantastiskt fab kuvertväska i guld som jag insåg att mitt liv behövde. Kuvertväskor är snygga, men oftast för små (jag har alltid med mig tusen saker även när det är fest) och har inte alltid kedjor (det är hemskt svalt och stiligt att hålla dem i handen, men jag klarar av att vara sval och stilig i ungefär fem minuter så jag behöver något mer kedjelikt att hänga över axeln) men den här var lagom mobil-pengar-smink-kamera-stor och med kedja. Hittade denna nya favoritväska i en tantaffär och konstaterar återigen: tanten är min främsta stilikon.

Men nu var det inte väskor jag skulle tala om, utan värme. Det har nämligen gått från att vara sjukt varmt till sjukt varmt och någon form av rekord. Det har gått från fem liter vatten om dagen till fem liter vatten med saltersättning, från kofta efter middagen till linne till midnatt, från sval morgon till 20 grader klockan sex. Och hur vet jag hur varmt det är klockan sex på morgonen? Jo för att det är min nya arbetstid (säger någon dolce vita så skriker jag). Eftersom vi smälter bort om eftermiddagarna jobbar vi numera sex till halv två varje dag och sover en timme efter lunch innan vi börjar dokumentera. Det känns lite konstigt att stiga upp innan det har blivit ljust, men tuppen är vaken och soluppgången över bergen är fantastisk och man är inte så trött som man tror. Trots att det är hårt ibland (jag kanske romantiserar nu, ungefär som folk gör med lumpen som blir till ett ljuvt minne om kamratskap, härdande och offervilja men som, föreställer jag mig, egentligen mest var lerig och jobbig, men i Monteleone slutade vi fyra och jag minns det som att jag och Parysa tillbringade flera timmar varje dag med att sitta på verandan, bli speedade på koffein och skratta tills vi fick kramp och i Prima Porta hade vi en pool och gick på jazzkonserter men här arbetar vi mellan tio och tolv timmar varje dag. Men det härliga är att verkligen ingen klagar, kanske för att vår chef jobbar hårdare än någon annan. Hon är en sjukt kompetent, häftig och lätt excentrisk människa som attacksover i tio minuter och sedan arbetar i fem timmar till efter att ha grävt som en galning hela dagen. Vi pratar om kvinnan som sköt sin första zebra som 20-åring och som är svår att inte tycka om. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med denna långa parantes, mest att det är hårt men härligt att ingen gnäller fast jag gör det lite nu och att jag trivs med hur vi har det och nog kommer romantisera även Villa Magna när jag duschat bort den sista leran).

A presto

Nu åker jag snart tillbaka till mitt trench, ska träffa Melissa först och äta indiskt så vi är redo för en till pastavecka. Nu har jag varit här i tre veckor och arbetat i Villa Magna i två, det vill säga lika lång tid som jag har kvar. Att vara där är som att vara i en bubbla; tiden flyger och står stilla på samma gång, men framförallt är den egoistisk. Jag har ingen koll på vad som händer i omvärlden förutom korta glimtar givna av uppdykande italienska dagstidningar, det är först om helgerna jag hinner uppdatera mig. Det är roligt att läsa vad ni har för er, även om jag saknar att träffa er irl. Den här veckan har vi korthelg så vi hörs först på lördag. Kärlek/L

Marcus Aurelius gästbloggar från Villa Magna

Idag presenterar jag stolt helgens gästbloggare och det är ingen mindre än den unge Marcus Aurelius, Roms blivande kejsare! Han har nämligen vistats i samma villa som jag gör nu och skrev till sin lärare om vad han hade för sig. Tyvärr kan han inte svenska så jag har fått översätta. Det har jag gjort på stulen tid med hjälp av mitt pocketlexikon så resultatet har blivit därefter. Ragnar tipsar om den här som jag ännu inte har hunnit spana in men som har orsakat ett visst habegär.

Okej Marce, hit it!

Have mi magister gravissime!
Nos valemus. Ego hodie ab ora nona noctis in secundam diei bene disposito cibo studivi; a secunda in tertiam soleatus libentissime inambulavi ante cubiculum meum. Deinde calceatus sagulo sumpto – nam ita adesse nobis indictum erat – abii salutatum dominum meum.

Ad venationem profecti sumus, fortia facinora fecimus, apros captos esse fando audimus, nam videndi quidem nulla facultas fuit. Clivom tamen satis arduom successimus; inde postmeridie domum recepimus. Ego me ad libellos. Igitur calceis detractis, vestimentis positis, in lectulo ad duas horas commoratus sum Legi Catonisorationem De bonis Pulchrae et aliam qua tribuno diem dixit. Io, inquis pueo tuo, vade quantum potes, de Apollinis bibliothecabus has mihi orations apporta. Frustra mittis, nam et isti libri me secuti sunt. Igitur Tiberianus bibliothecabus tibi subigitandus est. […] Sed orationibus his perlectis, paulum misere scripsi, quod aut lymphis aut Volcano dicarem. […]

Ego videor mihi perfrixisse, quod mane soleatus ambulavi an quod male scripsi, non scio. Certe homo aliqui pituitosus, hodie tamen multo mucculentior mihi esse videor. Itaque oleum in caput infundam et incipiam dormire: nam in lucernam hodie nullam stillam inicere cogito, ita me equitatio et sternutatio defatigavit. Valebis mihi, magister carissime et dulcissime, quem ego – ausim dicere – magis quam ipsam Romam desidero.

Var hälsad min mest vördnandsvärde lärare!
Vi mår bra. Tack vare ett gott arrangemang av måltiderna har jag idag studerat från klockan tre till åtta; timmen efter det gick jag mycket nöjd omkring i mina sandaler framför mitt sovrum. Sedan jag satt på mig skor och mantel – vi hade blivit tillsagda att komma klädda så – gick jag för att hälsa min gud.

Vi gjorde oss redo för att ge oss ut och jaga och utförde modiga dåd, genom en hörsägen fick vi veta att vildsvin hade fångats, men vi hade inte turen att se några. Fast vi klättrade upp för en brant kulle, och på eftermiddagen återvände vi hem. Jag gick till mina böcker, tog av mig mina stövlar och mina kläder och tillbringade nästan två timmar på soffan. Jag läste Catos tal om Pulchras egendommar och ett annat i vilket han anklagar en tribun. Oh, säger du till din pojke, gå så snabbt som du kan och skaffa mig de talen från Apollonbiblioteken! Du sänder efter dem förgäves, för de böckerna, bland flera, har följt med mig hit. Så du får gå runt till bibliotekarien i Tiberius’ bibliotek. [...] När jag hade läst de talen skrev jag lite och dåligt, något att skänka till vatten och eld. (Den känslan känner man ju igen, ey.) [...]

Det synes mig som om jag har blivit förskyld, antingen efter att ha gått omkring i sandaler tidigt på morgonen, eller efter att ha skrivit dåligt, jag vet inte. Men jag är verkligen full av slem, idag är jag snorigare än någonsin. Så jag ska hälla oljan på huvudet (i håret? Var Marcus Aurelius ett brat? Ja, med stor sannorlikhet.) och gå och lägga mig för jag tänker inte hälla en droppe i min lampa idag, så trött är jag av ridning och nysande. Farväl från mig, min käraste och ljuvaste lärare som jag, vågar jag påstå, saknar mer än Rom självt.

Have mi magister dulcissime!
Nos valemus. Ego aliquantulum prodormivi, propter perfrictiunculam, quae vedetur sedata esse. Ego ab undecima noctis in tertiam diei parti legi ex Agricultura Catonis partim scripsi, minus misere mehercule quam heri. Inde salutato patre meo, aqua mulsa sorbenda usque ad gulam et reiectanda fauces fovi, potius quam dicerem gargarissavi: nam est apud. Novium credo, et alibi. Sed faucibus curatis abii ad patrem meum et immolanti adstiti. Deinde ad merendam itum. Quid me ceses prandisse? Panis tantulum, quom conchim caepas et maenas bene praegnatas alios vorantes viderem. Deinde uvis metendis operam dedimus et consudavimus et iubilavimus. [...] Ab hora sexta domum rediimus.

Paululum studui atque id ineptum. Deinde cum matercula mea supra torum sedente multum garrivi. Meus sermo hic erat: Quid existimas modo meum Frontonem facere? Tum illa: Quid autem tu meam Gratiam? Tum ego: Quid autem passerculam nostrum Gratiam minusculam? Dum ea fabulamur atque altercamus, uter alter utrum vestrum magis amaret, discus crepuit, id est, pater meus in balneum transisse nuntiatus est. Loti igitur in torculari cenavimus: non loti in torculari, sed loti cenavimus: et rusticos cavillantes audivimus libenter. Inde reverses, priusquam me in latus convert ut stertam, meum pensum explico et diei rationem meo suavissimo magistro redo, quem si possem magis desiderare, libenter plusculum macerarer. Valebis mihi, Fronto, ubiubi es, mellitissime, meus amor, mea voluptas. Quid mihi tecume set? Amo absentem.

Var hälsad min käraste lärare!
Vi mår bra. Jag försov mig på grund av min lätta förskylning som nu verkar ha gått över. Så från fem till nio läste jag dels ur Catos Agricultura, dels skrev jag, inte fullt så dåligt som igår vid Hercules. Sedan, efter att ha hälsat min far, sköljde jag min hals, jag ska inte säga gurgla, även om jag tror att man kan hitta ordet gargavisso (gargarizo – skönt ljudhärmande, det påminner mig också om namnet på byn jag bor nära, Sgurgola, som onekligen låter som ett gurgelljud.) hos Novius och andra, utan genom att svälja ner honungsvatten till matstrupen och sedan spotta ut det igen. (Jag älskar detaljerna här, kanske ska jag börja blogga i samma stil?) Efter att ha kurerat halsen gick jag till min far och bistod honom vid offrandet. Därefter gick vi och åt lunch. Vad tror du att jag åt? Bara lite bröd, fast jag såg andra som slukandes åt bönor, lökar och sardeller fulla med rom. Sedan arbetade vi hårt med att skörda druvor och vi var glada. [...] Efter klockan sex gick vi hem.

Jag studerade lite och till ingen nytta. Sedan hade jag ett långt samtal med min lilla mamma när hon satt på sängkanten. Jag sa så här Vad tror du att min Fronto gör nu? Och hon sa Och vad tror du att min Gratia gör? (Frontos dotter that is.) Och då sa jag Vad tror du att vår lilla sparv, den lilla Gratia gör nu? Och medan vi höll på och smågnabbades om vem av oss två som älskade vem av er mest slog gong-gongen vilken tillkännagav att min far hade gått till badet. Vi åt kvällsmat efter att ha badat i oljepressrummet, alltså vi badade inte i oljepressrummet, men när vi hade badat åt vi kvällsmat där, och vi lyssnade roade till hur bönderna retades. När jag kom tillbaka, innan jag lade mig i sängen och snörvlade, gjorde jag min läxa och gav min käraste lärare en rapport om dagens förehavanden, och om jag kunde längta efter honom mer skulle jag gärna plågas ytterligare. Farväl från mig min Fronto, var du än är, min honungssötaste, min kärlek, min njutning. Hur är det mellan oss? Jag älskar dig men du är inte här.

Den sista meningen, amo absentem, är så snygg och att jag behöver åtta svenska ord för att uttrycka latinets två är ytterligare ett bevis på språkets syntaktiska skönhet och aktualiserar frågan: varför har jag ingen latinsk brevvän? Det kan man ju verkligen undra.

Optima est!

Jag som tidigare delvis dissat Wikipedia tar tillbaka allt; Vicipaedia finns ju på latin!! Oh deus meus, varför har jag inte vetat om detta förut? Strålande, underbart, splendida! Vem som än ligger bakom detta har min ändlösa kärlek in perpetuum.

The Simple life III

18. The look: blank hy orsakad av solsken och svett, massiv användning av spf 50 + som extra highlighter, en keps som skydd mot solen och ett linne i en praktisk smutsanpassad färg. I bakgrunden ser vi sommarens kanske främsta accessoar: en romersk vägg.

Barock 'n' roll

I lovs att Bo Lundin kallar Fontana di Trevi för det oförmodade mötet mellan en sträng romersk palatsfasad, ett litet kringbygd torg och en hel marin kavalkad plus klipplandskap.

En dag ska även jag skriva min guide till Rom, men det får anstå tjugo år eller så.