8 mars

Internationella kvinnodagen inleddes tillsynes normbrytande med att ze boyfriend både föreläste om genus och var med och arrangerade ett seminarium på samma tema medan jag har forskat om romerska kejsare och makt. Det är ju fint och bra och den hära dagen kanske är rätt överskattad ändå?

Å andra sidan hade jag varken kunnat forska, eller delta i dagens övriga aktiviteter som bestod av arbetslunch med forskningsnämnden och informationsfika på institutionen, för bara några generationer sedan. Dessutom finns det fortfarande så många strukturer kvar inom universitetet, fler än de mer uppenbara som man kan räkna i antalet kvinnliga professorer. Varför, exempelvis, var det nästan bara kvinnliga sökanden till den doktorandtjänst som jag fick i slutet av universitetets kristid medan nu när det går betydligt bättre ekonomisk nästan bara män söker, och får, tjänster? En av de nio senast tillsatta doktoranderna på fakulteten är kvinna. Visst har vi kvinnor i ledningen både på fakultetsnivå och centralt, men varför har de alltid hand om grundutbildningsfrågor och inte de mer prestigefulla som har med enbart forskning att göra? Och varför tar de på sig ledningsansvar när de är docenter medan de flesta män karriärplanerar och gör det först som professorer och de därmed riskerar att aldrig nå den titeln? Säkert sker mycket av det här omedvetet, men det känns just nu mer aktuellt än någonsin att lära sig känna igen strukturerna när det verkar som att de redan vittrat bort.