Om mitt hår

Idag har jag varit och klippt mig hos fantastiska Emma på Skult, The Senior Staff's hovfrisör. Är lite picky med mitt hår och är därför mycket nöjd med att ha hittat en frisör som förstår att utgå från det faktum att jag inte pallar göra speciellt mycket med det till vardags mer än att borsta samtidigt som jag vill att det ska hända lite mer än långt och rakt.

Det är lustigt det där med hår, hur mycket av ens (min?) identitet som sitter i det. Under en lång tid färgade jag det mer hysteriskt rött än vad det redan är, men jag har aldrig haft någon annan färg förutom vid två tillfällen. Första gången var när jag gjorde ljusa slingor men tröttnade efter två dagar och färgade över dem och andra gången var när jag råkade färga det brunt istället för mörkrött. Vid det första tillfället blev en slinga för bred och jag som tyvärr inte alltid tänker mig för klippte resolut av den. Följd: jag hade länge en uppåtstående tofs mitt i benan vilket fick mig att se ut som Solstickepojken med utväxt. Det var även då ett gammalt span sa till Emma Lovisa är jättesöt, men hon håller väl inte på att tappa håret? Charming. Andra gången märkte ingen mer än jag att jag hade blivit mörkhårig vilket fick mig att tro att det var så fult att ingen av mina vänner vågade säga något. Jag började gå på yoga i mitt bruna svall och yogainstruktören förklarade pedagogiskt på kulturskånska hur man efter passet uppleva hur känslor frigjordes vilket jag gjorde. Jag blev råarg över min hårfärg.

Men sedan ett par år tillbaka har jag slutat färga det och kör på nuvarande min look som bäst beskrivs som en blandning mellan Elisabeth Höglund, Kristina Lugn och Lejonkungens pappa. Funderar på att som socialt experiment antingen färga det kort och svart eller råttfärgat och börja bära tofs för att se vad som händer när jag inte längre är den där rödhåriga tjejen.