Så. Nu är jag här igen. Om dagarna har jag inte hunnit skriva och om kvällarna har jag valt att inte prioritera att öppna datorn, men nu tänkte jag försöka skriva i kapp en del, jag gillar ju det här. Är i Rom förresten, men mer om det om några inlägg.
För att börja där jag slutade var det ju begravning. Jag åkte upp till Göteborg och läste Denis Feeney's Caesar's Calendar: Ancient Time and the Beginnings of History (som jag verkligen rekommenderar, inte bara för att det innehåller en hockeymetafor) hela vägen och fortsatte med det medan jag åt frukost på Da Matteo. Jag har alltid varit fascinerad av tid och hur tid konstrueras (tid är bara en social konstruktion skulle jag komma att säga på en middag senare under veckan, som den envisa humanist jag är), att 1800-talet var det första decenniet man talade om som ett sådant, att sekunden inte har funnits många århundraden och hur man konstruerar tidsuppfattningar, hur det känns som att marken gungar lite vid tanken på att vår tidsuppfattning inte på något sätt är av naturen given. Att läsa om tid till och från en begravning gav dessutom en extra dimension. En av anledningarna till att jag ägnar mig historia är att jag helt enkelt inte klarar av tanken på hur många människor som hela tiden dör och glöms bort.
Själva begravningen hölls i Örgryte Gamla, samma kyrka som mormor begrovs och som jag konfirmerades i, och var väldigt vacker. När vi alla, föräldrarna, moster, morbror och kusiner, gick fram till kistan tillsammans kände jag hur tjockt det här blodet är.
Jag hann vara med på delar av eftersitsen och fick således lov att hinna skratta också, vilket var skönt, innan jag tog tåget tillbaka och fortsatte att läsa Feeney varvat med Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst och småsnyfta på tåget och bjöd på en mild rödhårig freakshow på plats 106.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar